Förväntningarna svårast för facket

Sjuksköterskornas strejk rullar på sin femte vecka och förhoppningarna om löneframgång är fortsatt starka. Men jakten på ett avslut av den pågående konflikten har intensifierats med medlarduons hjälp.

Vårdförbundets ledning vet efter många och långa förhandlingar, med och utan medlare, var smärtgränsen går för arbetsgivaren. Det främsta problemet är därför inte arbetsgivaren – det är de egna medlemmarnas förväntningar.

Hur deras förhoppningar om 15 procentiga lönelyft under två år ska skruvas ner till i närheten av den nivå som andra löntagargrupper accepterat är fortsatt oklart.

Några besked från förbundsledningen, avsedda att skapa ett ökat eget förhandlings- och manöverutrymme och dämpa de mest uppskruvade förväntningarna, hörs bara om man lyssnar extra noga.

Dränering av strejkkassan
Arbetsgivaren förhåller sig också fortsatt avvaktande. Förutom  de visserligen betydande bekymren med att flytta patienter, skjuta upp och ställa in planerade behandlingar/operationer så innebär strejken en ekonomisk ”vinst” för landstingen och kommunerna.

Sjuksköterskornas lönekronor stannar i arbetsgivarens fickor medan Vårdförbundets strejkkassa dräneras.

Risk för svekdebatt
Att ledningen i Vårdförbundet därför står inför en minst sagt besvärlig uppgift är ingen överdrift. Med tusentals strejkande och förhoppningsfulla medlemmar i full gång är risken överhängande för en svekdebatt när arbetsfreden väl tryggas och en uppgörelse skrivs under.

Oavsett vad förbundet lyckas uppnå i den pågående medlingen är risken stor för att uppgörelsen betraktas som ”för dålig”.

Gapet mellan förväntan och verkligheten är helt enkelt så stort att det är näst intill omöjligt att överbrygga på ett sådant sätt att medlemmarna upplever det som en framgång, värd att strejka för vecka ut och vecka in.

Kompensationskrav
Tiotusenkronorsfrågan är därför vad som krävs för att medlingsförhandlingarna ska kunna mynna i en uppgörelse som alla kan leva med och försvara.

Arbetsgivarna måste kunna peka på lönekostnadsökningar som rimmar med vad övriga grupper inom vården eller sektorn i stort har förhandlat sig till.

Annars väntar kompensationskrav från andra välutbildade och starkt kvinnodominerade yrkesgrupper som lärare, socialsekreterare, undersköterskor och  sjukgymnaster för att nämna några.

Viktigt att visa framgång
Alternativet för arbetsgivarna är att kunna påvisa en framgång i avtalet – förändring av ob-ersättningar, arbetstider, övertidsregler eller liknande – som motiverar en högre löneökning än vad andra grupper inom samma vård- och omsorgssektor förhandlat sig till.

Det är en teknik för att motivera högre löneökningar som exempelvis använts inom handeln.

För Vårdförbundet handlar det om att åtminstone kunna redovisa framgång i en symbolfråga som varit väl värd att ta strid för.

Låst läge
I det låsta läge som rått och råder mellan parterna skymtar en sådan möjlighet – en kraftig höjning av ingångslönen. Det har begränsad effekt på löneläget på kort sikt och kostar inte så mycket i år.

Men lösningen innebär ingen kraftig löneuppvärdering av etablerade sjuksköterskor och just det är fortsatt ett prioriterat krav.

På sikt innebär dock en högre ingångslön högre löner för hela gruppen. Satsningen på ingångslönerna har samtidigt en tydlig fördelningsprofil – de lägst avlönade får de kraftigaste löneökningarna. Frågan är bara om det räcker.