Nu är det ett år sedan Arbetslivsinstitutet  la ned. Men forskning om arbetslivet fortsätter.  Ett nationellt nätverk bildats så att forskare kan samarbete med varandra.

– Vi vill skapa ett forum för arbetslivsforskningen i Sverige, säger Jan Holmer, professor emeritus i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Hittills har ett 70-tal arbetslivsfor-skare över hela landet anslutit sig till nätverket, många av dem var tidigare anställda på Arbetslivsinstitutet (Ali).

– Bakgrunden till nätverket är att det fanns önskemål om ett förbättrat samarbete mellan högskolorna och universiteten. När Ali försvann blev det dessutom ett tomrum för arbetslivsforskningen, säger Jan Holmer.

Finansierade forskning
Arbetslivsinstitutet stod för en stor del av den svenska arbetslivsforskningen, främst inom områdena hälsa och arbetsmiljö. Vid nedläggningen beräknas cirka 300 miljoner kronor i öronmärkta medel ha försvunnit från arbetslivsforskningen.

Ali fick dock tillåtelse av regeringen att utnyttja det anslagssparande som institutet hade kvar och fick dessutom ett tillskott. Slutsumman på 70 miljoner kronor användes till att göra det lättare för Alis forskare att etablera sig i den traditionella, akademiska miljön.

– En del sitter nu på korta anställningar som finansieras med pengarna från Ali, men vad händer när de är slut? Forskarna blir hänvisade till att konkurrera om pengar med de andra ämnena på universiteten – eller söka medel hos Fas (Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap) som inte fått något extra anslag för arbetslivsforskning, säger Bo Hagström, professor i statsvetenskap och tidigare enhetschef på Ali i Malmö.

Ökade anslag
Han var nyligen med och arrangerade en arbetslivskonferens på Växjö universitet där forskare från det nationella nätverket, men även andra forskare och intresserade, var inbjudna. Bo Hagström känner en viss oro för arbetslivsforskningens framtid.

– Även om regeringen har gett ökade anslag till forskningen generellt finns det ingen garanti för att pengarna kommer just arbetslivsforskningen till del, säger han.

Samtidigt känner han en försiktig optimism och framtidstro.

– Jag tror att vi med egen kraft kan jobba framåt. Konferensen i Växjö, det nationella nätverket och det faktum att vi skapar centrumbildningar inom universiteten är sådana inslag som gör att jag ändå känner mig lite optimistisk.

Avvaktar politiskt förslag
Kenneth Abrahamsson, programchef på Fas, understryker vikten av att Sverige bibehåller sin ledande roll i arbetslivsforskningen tillsammans med de övriga nordiska länderna.

Nu inväntar han regeringens forskningspolitiska proposition, som ska komma i höst.

– Då får vi se vilken prioritering regeringen har för de här frågorna. Vi tycker att behoven av arbetslivsforskning är höga och att det är rimligt att öka finansieringen till forskningsfinansiärerna.

Konkurrens om pengarna
I den förra forskningspolitiska propositionen aviserades 2,3 miljarder extra till forskningen generellt. Utöver dessa pengar läggs ytterligare 900 miljoner till mellan åren 2007 och 2009.

– Det är svårt att säga hur stor del av pengarna som kommit just arbetslivsforskningen till del, men ambitionen har inte varit att skära inom det området. Regeringen vill att forskarna själva ska konkurrera om medlen, säger Marie Åkhagen, kansliråd på arbetsmarknadsdepartementet.

Att arbetslivsforskarna tvingas hitta nya vägar för samarbete kan vara både positivt och negativt, tycker Kenneth Abrahamsson.

– Det kan vara positivt på sikt att hitta nya grupperingar att jobba med, men vill man konkurrera om EU-medel behövs en stark likviditet. Det är lättare att konkurrera med en institution i ryggen.

FAKTA: Ett år har gått
Arbetslivsinstitutet lades ner vid halvårsskiftet 2007. Myndigheten hade 400 anställda i Göteborg, Malmö, Norrköping, Stockholm, Umeå, Visby och Östersund. Detta nationella kunskapscentrum för arbetslivsfrågor ägnade sig åt forskning, utveckling och kunskapsförmedling kring arbetsvillkor – med fokus på fysisk och psykisk hälsa.