Lång resa på minerad mark

ANALYS. Lagen om anställningsskydd (las) har allt sedan sin tillkomst varit en het och omstridd fråga på arbetsmarknaden. Särskilt turordningsreglerna vid uppsägningar har irriterat arbetsgivarna. Lagen har begränsat deras makt att fritt anställa och avskeda.

Utredningar har därför kommit och gått de senaste 30 åren, men las har bestått med ett avgörande undantag – möjligheten för arbetsgivare att undanta två personer från turordningen har införts i småföretag med färre än tio anställda.

Miljöpartiets vägran att stödja en återställare i riksdagen har varit och är en ständig irritation bland facken.

Las frågan uppe igen
Nu dyker las ånyo upp som det kanske svåraste hindret eller stötestenen i ansträngningarna att försöka förhandla fram ett nytt huvudavtal. Och nu, liksom förr, handlar det främst om makten över uppsägningar.

I dag finns möjligheter till undantag från den lagliga turordningen – sist in först ut – vid arbetsbrist. Arbetsgivaren kan genom att åberopa särskilda kvalifikationer påverka turordningen.

Vanligast är att arbetsgivaren och den fackliga organisationen kommer överens om en annan turodning än lagens, en så kallad avtalsturlista. Men en sådan uppgörelse kräver ett fackligt OK, vilket alltid har förargat arbetsgivarna.

Svårigheten är dock inte att hitta en lösning. Det finns hur många som helst. Tricket är att hitta en lösning som inte ändrar maktbalansen mellan parterna. Och hur en sådan eventuellt kan se ut är oklart.

Inflytande över turordningen
Om las dispositiva delar ska bli en del av ett kommande nytt huvudavtal vill LO och PTK komma åt anställningsformerna – korttidsanställningar, deltider och inhyrning – genom ett starkare fackligt inflytande.

Men kan större inflytande över anställningsformerna bytas mot mindre inflytande över turordningsreglerna?

Hela det tänkta huvudavtalet är en ständig avvägning mellan företagens krav på snabba omställningar och flexibla lösningar och löntagarnas krav på trygghet vid förändringar – neddragningar eller nedläggningar.

Att förstärka det ekonomiska stödet vid omställning är närmast en självklarhet. Det finns redan ett omställningsavtal som kan ”sulas på” med mer pengar för att upprätthålla och förstärka den grundläggande fackliga inställningen att bejaka strukturomvandling.

Alternativet till ett väl fungerande omställningsstöd blir omedgörligare anställda och därmed också fackföreningar – vilket skulle sluta med en sämre fungerande arbetsmarknad.

Viktigt med hög organisationsgrad
I den delen, liksom rehabiliteringsstöd, är därför samstämmighet sannolikt inte särskilt svår att uppnå. Detsamma gäller också uppslutningen bakom en skrivning som förpliktigar när det gäller att nå en hög organisationsgrad bland både företag och anställda.

Om retoriken kring parternas ansvar för förhållanden på arbetsmarknaden ska vara trovärdig måste både fack och arbetsgivare agera och agitera för en högre anslutningsgrad inom respektive område.

Här har arbetsgivarna en del att förklara efter sitt tidigare stöd till företag som vägrar teckna svenska kollektivavtal vid arbete i Sverige. En partsburen modell som inte omfattar så gott som alla fack och företag blir aldrig så stark som den som parterna just nu säger sig vilja skapa.

Konflikträtten känslig
Den tidigare så hett omdebatterade frågan kring lönebildningen och konflikträtten innehåller också oerhört känsliga frågor som mycket väl kan sätta P för förhandlingarna.

Någon inskränkning i den lagfästa rätten att vidta konflikt finns inte i korten vid formandet av ett nytt huvudavtal. Varje sådant försök är dömt att misslyckas. Det vet alla på förhand.

Men parterna kan eventuellt diskutera sig fram till en förhandlingsordning med regler för hur och när, inte om, konflikter får vidtas. Allt i akt och mening att skapa trögheter som främjar förhandling.

Nya modell
Det är möjligt att varje bransch i en framtida modell för lönebildningen ska kunna forma sitt regelverk och utse sina egna förhandlingsledare och därefter ansöka och få (?) klarsignal från Medlingsinstitutet att branschen i fortsättningen agerar utanför institutets domäner.

I likhet med industriavtalet övertar då parterna i varje bransch eller förbundsområde ansvaret från Medlingsinstitutet.

Hela systemet med förhandlingsavtal på den privata arbetsmarknaden måste emellertid ytterst hållas ihop av de tre huvudorganisationerna.

Disparata system som inte utvecklas tillsammans eller övervakas gemensamt av de tre huvudorganisationerna ligger inte i någons intresse.

Arbetsmarknadsnämnden som redan finns i det gamla avtalet men som saligen insomnat kommer sannolikt att få nya uppgifter och vara det viktigaste forumet för de centrala parternas ansvar att vårda det tänkta nya huvudavtalet.

Joker i förhandlingarna
En svårbedömd joker i de kommande förhandlingarna är huruvida alla förbund inom varje huvudorganisation antar ett eventuellt framförhandlat resultat.

Förra gången, 1938, valde flera fackförbund inom LO att inte skriva under huvudavtalet. I dag finns inget svar på den frågan. Men allt talar för att allas signaturer krävs för att ett eventuellt nytt huvudavtal ska antas, om förhandlingarna nu kommer så långt.

FAKTA: LO tog initiativet
LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin föreslog förra sommaren att de tre parterna skulle börja samtala, även om konfliktreglerna.
I september bjöd Svenskt Näringsliv formellt in LO och PTK för att förhandla fram ett nytt huvudavtal. Ett par månader senare sa facken ja till att pröva. Och för ett par veckor sedan blev alla tre organisationerna beredda att gå vidare med regelrätta förhandlingar.