För Eva leker livet trots allt

Var rädd om lacken! Eva Bratt pratar konstant medan hon håller guidad tur på en lerig grusplan där bussarna hon kör står uppställda. Hon älskar allt med sin rullande arbetsplats – färgen, lystern, doften. Foto: Karin Malmhav/Scanpix.

Timmarna som segade sig fram har blivit till dagar som blivit till veckor, månader och år. LO-Tidningen har gjort ett nytt nedslag i vardagen hos de svenskar som för två år sedan berättade hur det känns att inte ha något jobb att gå till.

I ett nerslitet utkylt gammalt betonggjuteri mitt ute i ingenstans står Eva Bratt och skrubbar bussar om kvällarna. Lönen räcker inte ens till en årlig semla på kondis. Men för en obotlig optimist är livet ändå på topp.

– Jag är så äckligt nöjd med mitt liv. När jag går ut genom dörren gläds jag åt att få åka till mitt jobb som jag älskar så. Och när jag kliver av bussen på kvällen tänker jag – å vad skönt – nu är jag snart hemma, säger Eva Bratt och ler stort.

Sist vi sågs plågades hon av smärtan efter en whiplash som hon hade fått i tjänsten. Dessutom cirklade tankarna hela tiden kring minnet av olyckan. Hon var deltidsarbetslös och tog så många pass hon orkade och fick som chaufför, allt för att tjäna nog för att kunna bo kvar i huset nära barnbarnen.

– Eftersom jag var tvungen att ta pass hos två olika företag blev det ofta ett glapp mitt på dagen mellan morgonturen och eftermiddagsturen. Det var slitigt.

Eva Bratt. Foto: Karin Malmhav/Scanpix.

Hittat sin tur
Nu är det slut på det. Eva Bratt har lyckats samla allt jobb hos det ena företaget och prövat sig fram till de arbetstider som passar henne allra bäst.

– Jag kör nästan alltid på eftermiddagar. Det finns en tur som inte har några raster, den vet kollegorna att jag gärna tar.

Varje kväll städas bussarna inifrån och ut. De är minutiöst skötta och Eva Bratt berättar stolt hur de ännu luktar nytt. Att hon i princip dagligen får stå med skurhinken i högsta hugg när hon kört klart är inget som stör henne.

Eftersom hon fortfarande har konstant värk i kroppen äter hon smärtstillande som i sin tur gör henne trött.

– Min chef är omtänksam och erbjöd mig att testa att jobba hundra procent, för att få in mer pengar de sista åren före pensionen alltså. Så vi testade det. Men det gick inte. Jag orkade inget annat än att jobba, och så kan jag inte ha det.

Vänder på slantarna
Vi sitter på fiket vid Lerums station och Eva Bratt äter långsamt på sin semla. Årets första trots att fettisdagen är förbi sedan länge.

– Arbetslösheten har lärt mig att ta hand om mina pengar. Visst har jag så att jag kan unna mig, men jag måste välja.

Numera är det inte någon risk att Eva Bratt kommer att tvingas lämna radhuset som hon älskar så.

– Ja, tänk så många gånger jag har suttit och räknat och tänkt ”det här går inte”. Och så gör det ändå det.

Men minnet av olyckan, då en kollega körde in i hennes buss när hon stod parkerad och hon slängdes bak i förarstolen, finns kvar för alltid.

– Jag tänker inte på den varje dag längre, men kanske var tredje. När jag plötsligt får ont någonstans då vandrar tankarna tillbaka. Jag funderar kring varför det skulle bli så här och hur mitt liv skulle ha sett ut om jag kunnat jobba heltid.

"Livet är ett pussel"
Som lök på laxen började ena ögat skela, och det tog tid innan optikerna kunde åtgärda felet helt. Men det var inget som fick Eva Bratt ur balans.

– Livet är ett pussel. Men nu börjar saker och ting falla på plats och det saknas inte längre så många bitar.

Trots att Eva Bratt var munter även sist vi sågs fanns det svarta stråk av bitterhet i hennes berättelse. Hon säger att hon fortfarande kan vara bitter över olyckan och över att det juridiska efterspelet aldrig tar slut. Men samtidigt har hon slutat tycka synd om sig själv. Och det gör att hon kan njuta av sina sovmorgnar och den nya vetskapen om att livet vände.

– Bara det här att min nuvarande arbetsgivare, GM Minibuss, behöver mig är skönt. Därför att det är så oerhört tungt att känna sig för gammal på arbetsmarknaden. Och jag vet när jag kände det för första gången, då var jag bara 52 år! Men så är det inte här, säger Eva Bratt och lägger handen på företagsloggan på bröstet.

Blickar framåt
Hennes ögon matchar den blå uniformen, och hon har dessutom en ögonskugga som går ton i ton med skjortan. Det råder ingen tvekan om att hon älskar sitt jobb.

Det har hänt mycket på två år. Och om ytterligare två är Eva Bratt pensionär och veckorna ser annorlunda ut igen.

– Då kör jag lite extra, ett par pass i veckan och lite för försvaret. Och så kan jag äntligen skjutsa barnbarnen, förhöra dem på läxor och följa med och titta på min sondotter Elin när hon kör sin ponny på travbanan.

Dessutom har Eva Bratt oväntat fått användning av en ekonomikurs hon gick under tiden som arbetslös.

– Nu vet du, nu ska jag starta eget på sikt. Bokföring är perfekt, det kan jag göra utan att behöva gå ut genom dörren.

Jag ler åt minnet av hur Eva Bratt för två år sedan drömde om att få dö med stövlarna på.

– Nu vill jag dö vid min dator, säger hon och garvar åt sig själv samtidigt som hon slukar sista semmelbiten.

FAKTA: Eva Bratt
Ålder: Fyller 64
år i maj.
Bor: I Gråbo utanför Göteborg.
Jobbar: Som busschaufför på 75 procent och har sjukersättning på 25 procent.
Fackförbund: Kommunal.
Bäst med att jobba mer igen: Lönen förstås! Och den sociala samvaron.

Läs första intervjun med Eva: "Evas skada överskuggar allt", 14/4 2006

Övriga av intervjuer från 2006:
Läs också: Saknas: Jobb att gå till
Läs också: Vardagarna värst för Lotta
Läs också: Daniel skippar krogen och fester
Läs också: Veronica satsade på sidospåret
Läs också: Rauf ser jobben gå förbi

Övriga av intervjuer från 2008:
Läs också: artikeln ”Veronica sitter i rävsaxen”, 9/5 2008
Läs också: artikeln ”Livet är becksvart för Rauf”, 9/5 2008
Läs också: artikeln ”Plötsligt hade Daniel jobb”, 9/5 2008

Fotnot: Lotta Malm, som också var med i reportaget 2006, har inte gått att nå för en andra intervju.

Katarina Ellemark
Skriv ett e-postbrev till redaktionen