/media/lotidningen/media/images/bylinebilder/analysto.png

Förhandlingarna om ett nytt huvudavtal mellan LO, PTK och Svenskt Näringsliv har inletts. De tidigare, till intet förpliktigande, samtalen har övergått i skarpt läge där kompromisser är en nödvändighet för att nå resultat.

Och enbart beslutet om att förhandla är starkt förpliktigande. Ett misslyckande under senhösten omöjliggör för mycket lång tid alla planer på att tråckla ihop ett nytt huvudavtal mellan parterna.

Men eftersom resultatet av de påbörjade förhandlingarna med all säkerhet dröjer finns anledning att fundera över drivkrafterna bakom ansträngningarna. Varför vill parterna förhandla fram ett nytt avtal? Vad hoppas varje part i den förhandlande trion uppnå genom förhandlingarna? Och hur ser riskerna ut?

Hotande lagar?
En ofta upprepad förklaring från samtliga inblandade till de inledda förhandlingarna är att för överskådlig tid mota bort eller avvärja hotet från politiken att lagreglera frågor som parterna helst vill avtala om.

Men.

Är det sant att det finns politiska förslag som på det ena eller andra sättet hotar parternas nuvarande ställning och relationer? Hänvisningen till förhållandet på 1930-talet då Saltsjöbadsavtalet förhandlades fram gör ibland gällande att situationen är ungefär likadan som då.

Men på kort sikt finns i dag inget uttalat politiskt hot riktat mot arbetsmarknaden eller dess regelverk. Vad som kan hända i en mer avlägsen framtid är av naturliga skäl svårare att sia om. Men av det som är känt kan ingen med självklarhet dra slutsatsen att ett nytt huvudavtal krävs för att undanröja ett politiskt hot.

Tydligt på 30-talet
På 1930-talet var situationen annorlunda. Politiken var då mycket närmare ett aktivt ingrepp i förhållandena på arbetsmarknaden. Utredningar fanns med färdiga förslag och klockan var fem i tolv när LO och dåvarande Saf signerade Saltsjöbadsavtalet.

Frågan är också om det är sannolikt att någon regering, oavsett färg, orkar/vågar utmana landets anställda med att via ändrad lagstiftning till exempel inskränka konflikträtten eller försvaga fackets ställning vid förhandlingar om turordning vid uppsägningar?

Är svaret nej på den frågan faller stora delar av det framförda politiska motivet för ett förnyat huvudavtal. Men om svaret är ja på samma fråga är det en mycket god drivkraft och en rimlig förklaring till de försök som nu görs att stänga politiken ute.

Faller sönder
En annan ofta upprepad förklaring är vikten av att parterna tillsammans restaurerar den svenska modellen där hög anslutningsgrad bland både fack och arbetsgivare är en förutsättning för starka kollektivavtal som täcker större delen av arbetsmarknaden.

På den fackliga sidan pekar medlemsutvecklingen dock fortsatt nedåt och vid någon (ännu okänd) punkt förlorar systemet sin legitimitet – och modellen faller sönder. Resonemanget leder då åter tillbaka till att politiken axlar ansvaret för att säkerställa minimilöner eller villkor genom lagstiftning. Och det är en utveckling som ingendera sidan vill uppleva. Fördelarna med avtalade lösningar förenar samtliga inblandade.

Vad vill de egentligen?
Vad respektive part hoppas uppnå i ett nytt huvudavtal – och vad var och en måste ge upp – är också angelägna frågor att få svar på. Hur ser vinsterna ut, i förhållande till riskerna, för var och en i trion som offentligt deklarerat sin ambition att försöka nå en uppgörelse?

Av förklarliga skäl vill ingen ur den förhandlande trion precisera sina positioner inför den process som just inletts. Men med interna kritiker i samtliga läger är det glasklart att varje eftergift i en viktig fråga måste ha sin motsvarighet i en lika viktig framgång om bytesaffären ska bli möjlig.

Det är därför fortsatt säkrast att citera Ibsens doktor Relling när en bedömning av sannolikheten för framgångsrika förhandlingar ska göras:

Fan tro’t.