Sjuksköterskornas konflikt handlar inte enbart om 1.700 kronor mer i månaden till alla sjuksköterskor. Den handlar lika mycket om makten över lönesättningen. Vårdförbundets agerande i vår innebär en dramatisk omsvängning jämfört med den decentraliserade och individualiserade modell som förbundet bejakat tidigare.

Kravet på generella löneökningar – i år och nästa år 1.700 kronor till varje sjuksköterska – har inte hörts på tio år, och innebär ett tvärt brott med den tidigare modellen som byggde på ett avtal som löpte år ut och år in utan centrala förhandlingar.

Varje år fanns en garanti om lägst två procents löneökning till sjuksköterskorna som grupp men några tvingande regler om fördelning eller garantier fanns inte.

De faktiska löneökningarna fastställdes i lokala och individuella förhandlingar ute i kommunerna och landstingen.

Fungerade bra
Under en följd av år fungerade systemet relativt smärtfritt. De faktiska genomsnittliga löneökningarna för förbundet blev högre än vad andra yrkesgrupper förmådde förhandla sig till.

Som en bristvara på arbetsmarknaden kunde sjuksköterskorna utnyttja situationen och få högre löneökningar än andra. Det fanns också en slags tyst överenskommelse bland övriga grupper på arbetsmarknaden om att inte ”ta rygg” på sjuksköterskornas löneutveckling.

Kommunerna stramade åt
Men när kommunernas ekonomi under något eller några år stramades åt fanns färre skattekronor att lägga i sjuksköterskornas lönekuvert. Följden blev att sjuksköterskornas löneökningar närmade sig alla andra gruppers påslag.

Problemet inom Vårdförbundet har därför inte främst varit en sämre löneutveckling än omvärlden – utan den allt större variationen i löneökningstakt inom förbundet. I vissa kommuner och landsting har löneökningarna de senaste åren blivit just de garanterade två procenten, medan andra arbetsgivare har betalat både fyra och fem procent till sjuksköterskorna.

I höstas var måttet rågat och trycket så starkt på förbundsledningen att det blev nödvändigt att säga upp avtalet och begära nya förhandlingar om ett mer traditionellt avtal.

Svaret blev strejk
Tilltron till marknadskrafterna kan därför sägas ha fått sig en rejäl törn. Och arbetsgivarna som bejakat individualisering och decentralisering har genom sitt agerande starkt bidragit till den uppsägning som Vårdförbundet kom med.

Det uppsagda avtalet, förhandlingarna, medlingen och slutligen strejken blev till sist det naturliga svaret på en utveckling som hotade slita sönder förbundet. En ny strategi, med större inflytande över fördelningen av löneökningarna var nödvändig.

Läs också: artikeln "Uppskjutna operationer anmäls" 25/4 2008
Läs också: artikeln "Få fack kommenterar strejken" 24/4 2008