Hon vägrar lägga moppen på hyllan
 |
| Ibland tänker Elsa Eriksson att hon skulle vilja fortsätta jobba även efter 67-årsdagen. Men det kommer inte arbetsgivaren att tillåta, säger hon. Foto: Staffan Björklund/Scanpix. |
Lokalvårdaren Elsa Eriksson i Mora valde jobb i stället för pension vid 65. Två år senare känns pensionen fortfarande inte självklar – men hon planerar ändå för flytt från Dalarna till en pensionärstillvaro i Stockholm.
– Det är en dröm jag haft länge, säger hon.
– Hej Elsa, här står du och städar och så kommer jag och klampar med mina skor, säger en man medan han passerar Elsa Eriksson i trapphuset i Mora kommunalhus.
– Jag är van, svarar hon snabbt och ler.
Kliver upp klockan fyra
De senaste nio åren har kommunalhuset varit hennes arbetsplats och det kommunala bolaget Mora strand hennes arbetsgivare. Varje morgon kliver hon troget upp klockan fyra, för att börja arbetsdagen en timme senare.
– Då städar jag alla kontor, innan folk kommer till jobbet. Annars är man bara i vägen för varandra.
När vi träffas i entrén är klockan halv två på eftermiddagen och arbetsdagen är slut. Trots att Elsa Eriksson varit uppe länge känner hon sig inte trött.
– Nej, min kropp har blivit van. Men på helgerna sover jag till halv sex, säger hon.
Mamma till fem
Under sina yrkesverksamma år har Elsa Eriksson även hunnit jobba inom vården, på tvätteri i Stockholm och som lokalvårdare på det kommunala bostadsbolaget Orsa bostäder. Eftersom hon fött fem barn har hon varit hemma och tagit hand om dem långa perioder. Det är nu det märks – på de kommande pensionsutbetalningarna.
– Jag vill inte veta exakt hur mycket jag får. Då blir jag bara deprimerad. Nu när jag jobbat längre än till 65 får jag lite mer i alla fall, men det blir nog inte mycket.
Ekonomin är en av anledningarna till att Elsa Eriksson valde att arbeta vidare ytterligare två år efter 65. (Lokalvårdarna i Mora tjänar någonstans mellan 18.800 och 19.400 kronor i månaden efter den senaste lönerevisionen. Elsa får strax över 19.000 kronor.)
Gillar sällskap
En annan var att hon trivdes med att träffa folk på dagarna.
– Det kändes fel att sluta. Jag tänkte ”vad ska jag göra hemma själv?”. Min sambo lever inte längre. Jag påpekade för min arbetsgivare att jag har rätt att jobba till 67 enligt lag. Och så blev det.
Elsa Erikson fyller inte 67 förrän i december, men planerar att ta ut sin semester i juli och sedan gå i pension i augusti.
– Annars skulle jag ju ha fått sluta i november. Då är det så mörkt och trist. Det känns bättre att sluta efter sommaren och ha semester först. Det är ju naturligt att vara ledig på sommaren.
Inte framme vid kaklet än
Elsa Eriksson är egentligen inte främmande inför att fortsätta jobba ytterligare några år.
– Men det får jag aldrig för min arbetsgivare. Vissa dagar tänker jag att jag skulle vilja jobba längre men andra dagar känner jag att jag vill sluta. Om jag fick fortsätta skulle jag vilja vara ledig någon dag i veckan.
Elsa Eriksson berättar att hon har börjat känna av värk i armar och axlar. Själv tror hon att värken främst beror på att hon måste dra passerkortet när hon ska öppna alla dörrar i huset.
– Men för övrigt tycker jag inte att det är någon skillnad i kroppen jämfört med när jag var yngre.
Drömmer om storstan
Hon vill inte tänka på hur det kommer att kännas att gå till jobbet för sista gången, men hon har för länge sedan börjat planera för framtiden. En gammal dröm är att flytta tillbaka till Stockholm, där hon bodde under en period med sin familj. Under
Stockholmsåren arbetade sambon i byggbranschen och Elsa på tvätteri. När jobben blev färre i slutet på 1970-talet flyttade familjen tillbaka till Dalarna.
– Men jag tänker flytta tillbaka till Stockholm i höst. Det har jag alltid sagt. Där har jag min tvillingsyster, fyra av mina barn och så har jag barnbarn där. Det blir mycket roligare. Jag har stått i bostadskö i flera år.
Syster som väntar
Elsa Eriksson har redan börjat plocka hemma i lägenheten i Mora. Dit flyttade hon från Orsa när hon fick städjobbet på kommunalhuset i Mora.
– Nu ska jag bort med allting jag inte behöver. Man behöver bara en kastrull, en tallrik och en mugg egentligen, säger hon och skrattar.
I Stockholm väntar tvillingsystern otåligt.
– Där går det att åka vart som helst, utan att behöva läsa sönder tidtabellerna. Det finns mycket som jag inte har upptäckt i Stockholm ännu.
Hänt en del
När Elsa Eriksson tittar tillbaka på sina år som lokalvårdare kan hon konstatera att städredskapen moderniserats sedan hon började. Moppar används i stället för skurtrasor och nya moppstativ kommer då och då. Rengöringsmedlen förändras också, berättar Elsa Eriksson, som inte brukar använda någon av de moderna städmaskinerna.
– Då behöver man vara två och jag städar i det här huset själv.
Hon kan först inte komma på om det är något hon saknar bland arbetsredskapen:
– Men en dammsugare som bara kommer ut när det blir lite dammigt hade varit bra. I framtiden kanske det kommer fram någon robot och städar hela huset hemma medan man själv sitter och ser på tv, säger Elsa Eriksson, och gör sig klar för att gå hem för dagen.
FAKTA: Elsa Eriksson
Ålder: 66 år, fyller 67 i december.
Bor: I lägenhet i Mora.
P&ari
ng; visitkortet: Lokalvårdare.
Familj: Fem barn och fem barnbarn.
Favoriträtt: ”Nej, sånt får du inte skriva i tidningen.”
Föräldrar: Far var jordbrukare och mor var piga, som det hette på den tiden.
Svag för: ”Nog tycker jag det är roligt att vara i Stockholm och gå på museer och titta på olika saker. Men jag har inget särskilt sådant där specialintresse.”
