Att det blåser friskt i och kring Vårdförbundet är ingen nyhet. De senaste decennierna har av och till präglats av uppflammande lönemissnöje, krav på uppvärdering, varsel om konflikt och hot om uppsägningar – ett mönster som nu upprepas.

Men i år sker striden mot en delvis annan bakgrund.  Sedan slutet av 1990-talet har nämligen de centrala löneavtalen för sjuksköterskorna, enkelt uttryckt, innehållit en lägsta löneökning om två procent om året.

Löneökningar därutöver har förhandlats fram lokalt ute i de olika landstingen och kommunerna. Och modellen har fungerat väl för förbundet som helhet. Sjuksköterskorna har som grupp haft en bättre löneutveckling än snart sagt alla andra grupper på arbetsmarknaden de senaste tio åren.

Växande irritation
Men i de landsting och kommuner där bottenplattan – de två procenten – blivit ett tak har irritationen vuxit. Redan förra året hade tillräckligt många sjuksköterskor fått nog för att kräva förändring. Avtalet sades upp och nya förhandlingar inleddes.

När parterna tog hjälp av medlare avancerade ansträngningarna och en delvis ny avtalskonstruktion skapades. De avtalade löneökningarna blev högre och ingångslönen höjdes till drygt 21.000 kronor i medlarbudet, men konstruktionen med en årlig lägsta avtalad löneökning levde vidare under avtalsperiodens sista år.

Arbetsgivarna sa ja
Men trots att förbundsledningen accepterade medlarnas förslag till uppgörelse, och arbetsgivarna sa ja till samma förslag, blev det ändå ett nej sedan Vårdförbundets extrakongress med stor majoritet avvisat det.

Stridsviljan och förväntningar om en kraftig avtalad uppvärdering av sjuksköterskorna visade sig starkare än förhandlingsledningens bedömning av vad som går att uppnå.

Vad medlarna ska ändra på i det redan en gång accepterade slutbudet, utan att arbetsgivarna i Sveriges Kommuner och Landsting säger nej, är oklart och fortsättningen är därför mycket besvärlig.

Medlarnas avvaktan är inte svår att förstå. De har ju redan löst den uppgift de kallades in för att klara ut – lotsa två parter fram till en uppgörelse. Att Vårdförbundets ledning röstades ner ändrar ingenting. Inte heller att förbundet varslat om omfattande konfliktåtgärder.

Konflikter svåra att avsluta
Konflikten är inte svår att inleda. Ilskan och besvikelsen är tillräckligt stor på tillräckligt många håll för att varsla och gå ut i konflikt. Det verkligt svåra är att planera för hur konflikten ska avslutas. Förväntningar och vad som faktiskt går att uppnå måste mötas.

Ytterligare en hake i sammanhanget är att medlarduon har ett ansvar för lönebildningen i stort och inte bara för en hotande eller pågående konflikt inom en enskild sektor. De kan inte se den uppseglande konflikten isolerad från omvärlden.

En uppgörelse som leder till påtagligt högre löneökningar för nära 100.000 sjuksköterskor än för andra anställda måste accepteras av omgivningen – annars kan kompensationskrav dyka upp i nästa varv. Det är ett mardrömsscenario för alla med ansvar för lönebildning och prisstabilitet.

Läs också: artikeln "Sköterskor förbereder sig på konflikt", 11/4 2008
Läs också: artikeln "Långt till avtal för vådanställda", 11/4 2008
Läs också: artikeln "Tusentals sjuksköterskor varslade", 4/4 2008