Här förvandlas järnskrotet till konst

Att arbeta med järn är en livsstil, säger Bosse Mattsson. Foto: Björn Ullhagen.

En doft av bränd sand och spritblack slår emot mig när jag kommer in i det lilla gjuteriet. Bröderna Göran och Bosse Mattsson står böjda över en stor gjutform fylld med sand, djupt koncentrerade.

– Det här är ena sidan av en gavel. Den hör till några parksoffor som kärnkraftverket Forsmark har beställt, säger Göran och tittar upp. 

På det trånga jordgolvet som stampats framför gjuteriets ugn har hundratals sandfyllda formar redan staplats på varandra i väntan på gjutningen, som ska ske om bara några dagar. Då hälls 1.600 grader varmt järn i formarnas hålrum, som bildats av sanden, och förvandlas till vackra järnföremål.

– Det gäller att ha rätt mängd järn till varje form från början. Det går inte att hämta mer järn i ugnen om den inte fyller ut hela formen. Då blir det inte snyggt, säger Göran och rätar på ryggen en stund.

– Och det är ju taskigt om flera veckors arbete går till spillo, inflikar Bosse.

Det går inte att ta miste på stoltheten som bröderna känner över familjeföretaget. Det startades av deras far Olle Mattsson och hans kompanjon Edvin Wallberg redan 1946. Sedan dess har jobbet i gjuteriet förflutit lugnt och fridfullt.

Ny inriktning
Arbetet delas alltid upp i åttaveckorscykler. Själva gjutningen sker någon av dagarna under den åttonde veckan. Men brödernas favoritmoment infaller efter gjutningen, när det är dags att knacka undan den omgivande sanden i formarna.

– Då får vi äntligen se hur föremålen blev. Det känns som på julafton. Men alla hantverkaryrken är roliga för det handlar om skapande, säger Göran.

Han upplever att det är en belöning i sig bara att se kundernas reaktioner.

– Man får oftast ett leende tillbaka.

Från början var det motvikter till hissar och ledare till valsverk som tillverkades. I dag har gjuteriets verksamhet ändrat inriktning. Hyllorna i familjeföretagets egen lilla butik är fyllda med trädgårdsurnor i olika varianter, men även ljusstakar och andra prydnadsföremål har sina givna platser.
 
– När valsverken delade upp sig i utländska divisioner kände vi att vi inte kunde stå och falla med dem. Då tog vi kontakt med konstskolor och olika folkhögskolor med metallavdelningar och erbjöd oss att göra sandformar av elevernas modeller. Men till slut blev verksamheten så stor att vi inte hann med vårt vanliga dagliga arbete. I dag vänder vi oss enbart till färdigutbildade konstnärer som kommer hit med sina modeller. Dem hinner vi med förutom våra vanliga beställningar, berättar Görans hustru Mia Mattsson.

Det är hon som sköter ruljansen i den intilliggande butiken, när hon inte målar alstren från gjuteriet eller hjälper till med någon av de övriga sysslorna i företaget.

Jobbar mest på vintern
Butiken är inrymd i ett litet grönt anspråkslöst trähus.

– Jag brukar sätta upp en lapp på dörren när jag är ute och målar om att vi finns inne i gjuteriet. Kommer det någon lägger jag ifrån mig penseln och går bort till butiken. Det är skönt att kunna lägga upp arbetet så och kunna jobba i sin egen takt.

Just denna dag, en solig vårdag i mars, syns dock inga besökare till. Allt som hörs är fågelkvitter och droppande vatten från smältande istappar. 

Familjen brukar passa på att göra undan så mycket arbete det bara går under vinterhalvåret för att kunna vara mer tillgängliga på sommaren. 

– Det är roligt att ha tid att prata med turisterna då, säger Göran.

Gjöt till Örbyhus slott
Det är inte ovanligt att beställningar till kulturminnesmärkta hus kommer in. Andra kända uppdrag har varit återskapanden av Örbyhus slotts urnor från 1700-talet och Carl von Linnés trädgårdsurna, vars original stals från Linnéträdgården i Uppsala för några år sedan.

– Vi gjuter med samma ugn i dag som man hade på den tiden, säger Göran.

Ibland på lediga stunder brukar familjen åka runt och titta på sina många alster.

– Eftersom de är gjorda i järn står de ju ofta utomhus, säger Göran.

Utanför gjuteriet går en smal grusväg där ortsbefolkningen i Alunda brukar promenera eller jogga.

– De kallar den faktiskt för gjuterirundan. Ibland stannar det till någon farbror som kan stå och titta på när Göran och Bosse jobbar i flera timmar. Det är väl rogivande på något sätt för dem. Och några smågrabbar brukar komma hit på cykel efter skolan och leka bakom våra skrothögar. Det känns verkligen kul att kunna ha det här så öppet utan att någonting förstörs. Det blir ett möte mellan industrin och människorna, säger Mia.

Järnet som livsstil
På gårdsplanen utanför växer skrothögen där gammalt järn ständigt samlas in och sorterats inför nästa gjutning. Familjen lånar alltid in samma två medhjälpare från byn under gjutdagarna. Alla i gruppen har sina egna inarbetade roller under det intensiva arbetet.

– Efteråt återställer vi ugnen, sållar sanden och börjar förbereda inför nästa gång. Vi börjar med att slå sönder skrot i skrothögarna, vi bär in det till ugnen och delar det i småbitar med en slägga. Fyra ton järnskrot ska samlas ihop och kastas in i ugnen, säger Mia.

Så fortsätter arbetet som det gjort i över 60 år. Göran, Bosse och Mia har långt ifrån tröttnat på sitt järn. De kallar det en livsstil att driva gjuteri. Att gravera in sitt företagsnamn i järn är också ett säkert sätt att bli ihågkommen för eftervärlden.

– Tänk bara på parksofforna som Forsmark beställt. Gavlarna kommer ju att finnas kvar längre än kärnkraftverket, konstaterar Göran.
 
Fotnot: Fotograf Björn Ullhagen har följt
och dokumenterat familjens Mattssons arbete under en längre period. Fler bilder samt järnföremål från bruket visas i järnboden i Harg mellan den 18 juni och den 13 juli i år.