ANALYS. De påstådda, skyhöga löneökningarna fortsätter att gäcka alla experter. Månad efter månad rapporterar SCB fortsatt låga löneökningar från arbetsmarknadens olika delar. Och de årliga löneökningarna på fem procent i snitt för arbetsmarknaden som Svenskt Näringsliv hävdar och varnar för gång på gång framstår allt mer ägnad att försöka skrämma till återhållsamhet i årets lokala förhandlingar.

Sett i den backspegel som finns för 2007 har ingenting sensationellt inträffat. Tvärtom. De centralt avtalade löneökningarna har inte alls överskridits lokalt på det sätt som förutsågs i de mörkaste profetiorna från hösten 2007. Det verkar snarare som om de centrala avtalen intecknat en större del av det totalt tillgängliga utrymmet och därmed bromsat löneökningarna vid sidan av avtalen.

Att det i sig kan irritera arbetsgivarvärlden, som helst vill se så lokal och individuell lönebildning som möjligt är förståligt. Men det betyder inte att takten är för hög. Snarare att utrymmet för arbetsgivarna att ensidigt bestämma fördelningen av löneökningarna har krympt. Och det är en helt annan diskussion.

Långt kvar till fem procent
De hittills inrapporterade löneökningarna som sträcker sig fram till november är fortsatt en alltför bristfällig bas för att vara säker på siffrorna för 2007. Men det finns ingenting som pekar mot lokalt galopperande löneökningar.

Sent träffade lokala avtal under hösten 2007 kommer självklart att korrigera den nuvarande bilden av löneökningstakten uppåt. Men det krävs fantastiskt höga lokala avtal för mycket stora grupper om den genomsnittliga löneökningstakten på arbetsmarknaden ens ska närma sig de 5 procent som arbetsgivarna siar om.

Om arbetsgivarna bygger sina tvärsäkra spådomar om löneökningstakten på egen statistik som ingen annan får ta del av är det dags att lägga alla kort på bordet. Den officiella bilden talar så här långt ett helt annat språk än de privata arbetsgivarna. Och båda kan inte ha rätt.

Väntar inbromsning
Den första seriösa och allomfattande bedömningen av löneökningstakten kommer under vintern då Medlingsinstitutet summerar 2007. Därefter kan endast smärre korrigeringar bli aktuella. Och i dag talar det mesta både för måttliga löneökningar 2007 och för en inbromsning av löneökningstakten under de kommande två åren.

Räntehöjningarna från riksbanken har stramat åt ekonomin, sysselsättningsökningen mattas, arbetslösheten utvecklas inte lika positivt och överlag finns en dämpning vad gäller styrkan i konjunkturen.

Historiskt har en sådan utveckling betytt att också löneökningstakt bromsar in, om än långsammare än konjunkturen. Men det finns tecken på att lönemarknaden i dag svarar snabbare på omvärldsförändringar än tidigare.

Än så länge verkar dock de som siar om höga löneökningar inte ha reflekterat över att också löntagarnas organisationer förändras och agerar snabbare än tidigare. Förklaringen är enkel – inga fackliga organisationer strävar efter så extremt kraftiga löneökningar att de leder till inflationstryck, förlorade marknadsandelar och i förlängningen ökad arbetslöshet.

Ingen exakt vetenskap
Målet för facken är att alltid ta ut så mycket som möjligt i löneökningarna utan att det leder till de oönskade effekterna. Exakt var den punkten ligger råder det av naturliga skäl delade meningar om.

Insikten om sambanden mellan löner, inflationstryck, urholkad konkurrenskraft, stigande arbetslöshet och svag sysselsättningsökning skapades redan under LISA-projektet – lön, inflation, sysselsättning och arbetslöshet – inom LO vid mitten av 1990-talet. Samma tankar manifesterades i Industriavtalet där fack och arbetsgivare skrev in omsorgen om konkurrenskraften i sin uppgörelse.

Det är därför dags att skärskåda löneverkligheten med nya glasögon. De gamla är slipade så att bilden riskerar att bli förvrängd.