SISTA ORDET. Det finns en moralisk underton i vissa av kommentarerna som följt i spåren av beskedet från EU:s domstol i Laval-målet. Byggnads blockad beskrivs i termer av att ”så uppför man sig inte och de – Byggnads – gick över gränsen” etc…

För ett oinvigt öra låter det som om EU:s domstol haft att avgöra vem som uppträtt artigast och trevligast under konfliktveckorna hösten 2004. Det verkar nästan som om den grundlagsfästa konflikträtten har en uppförandekodex inbyggd i sig.

Men så är inte fallet. Konflikträtten uppställer inga som helst krav på hur parterna i en konflikt uppträder vad gäller artighet, tonläge eller liknande.

Frågan är då varför den moraliska indignationen får en så framträdande plats i alla kommentarer, inte minst från arbetsgivarsidan. Vad är syftet med att frammana bilden av oborstade byggnadsarbetare?

Målet är att vända opinionen mot byggnadsarbetarna
De återkommande hänvisningarna till ett påstått råbarkat uppträdande från blockadvakternas sida är avsedda att skapa antipatier visavi Byggnads. Och sympati för det lettiska företaget och de generösa arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv som betalat det juridiska kalaset i EU:s domstol.

Bortom kampen om verklighetsbilden finns emellertid mycket svåra och komplicerade spörsmål för både arbetsgivare, fackföreningar och lagstiftaren – regering och riksdag – att fundera över.

I avvaktan på det slutliga utslaget i Arbetsdomstolen krävs därför mycken tankemöda hos alla inblandade för att bestämma dels den egna positionen i kommande diskussioner eller förhandlingar, dels genomtänkta idéer om hur en svensk framtida, fungerande modell ska formas.

En fortsättning i moralspåret skärper motsättningarna. Om det är målet är taktiken fulländad. Men om fredlig samexistens är målet krävs något annat.

En rad frågor väntar på svar
En rad frågor kräver svar: Vad krävs för att svenska fack i framtiden ska få ta till strid för att tränga undan ett utländskt kollektivavtal som innehåller lägre lön, sämre villkor och längre arbetstid än för övriga i samma bransch? Får facken bara ta till konfliktvapnet för att trygga på förhand fastställda och redovisade minimivillkor? Och hur ska de då se ut?

Det är föga överraskande att fackföreningsrörelsen funderar intensivt över tänkbara effekter av den kommande domen från Arbetsdomstolen. Men vilka idéer eller förslag finns hos arbetsgivarna och i regeringskansliet?

Allt sedan utstationeringsdirektivet kom har alla levt i tron att införlivandet av direktivet på svensk arbetsmarknad kan ske genom kollektivavtal som siktar på likabehandling av utländska och svenska företag. För att träffa sådana avtal är konflikträtten det yttersta vapnet, också riktat mot utländska arbetsgivare. Utslaget i EU:s domstol har visat att så inte är fallet. Men vad Arbetsdomstolen slutligen säger vet ingen ännu.

Att det är besvärliga frågor råder det ingen tvekan om – men de har ingenting att göra med sättet att uppträda under en tillspetsad blockadaktion. Sådana påståenden är bara ämnade att skapa sympati för den egna oförvitliga sidan och förvirra och skymma sikten för de verkligt viktiga frågorna.