"I wanted to make a big noise"

Bruce Springsteen hade med sig The E Street band till Globen i Stockholm en mörk måndag i december. Foto: Bertil Ericson/Scanpix.

Under en konsert med Bruce Springsteen tvingas man alltid omvärdera sin hänryckning. Att ge sig hän brukar innebära att förlora sig, försvinna bort. Men betyder det inte samtidigt sin motsats? Att inte försvinna bort utan stanna här: Springsteens konserter bevisar på en konstnärlig nivå att ibland finns det bara nu.

Genom något dussin konserter har jag försökt förstå vad det egentligen är som händer. Massmötets alla psykologiska mekanismer är förstås aktiverade, men förädlade till en absolut positiv energi, ofta feltolkad som en affär för de invigda. ”Väckelsemöte” är en vanlig men felaktig beskrivning som brukar användas av recensenter.

Visst finns det inarbetade ritualer som utestänger den oinvigde från den ordning som råder. Dit hör paradoxalt nog det oväntade: ett otippat låtval, ett oväntat politiskt mellansnack eller några extranummer som tänjer gränsen för vad som är anständig spelglädje. Mitt i euforin kan man känna sig djupt missunnsam.

Ett fräsande hav
Begreppet hänryckning får en akut betydelse när en arena i självupplösande förväntan förvandlas till en kokande massa, ett fräsande publikhav som till slut imploderar av tillfredsställelse. Vågen – detta tramsiga beteende – går varv på varv över läktarna, rinner fram under öronbedövande jubel. Konserten har inte ens börjat, men segraren är redan korad. Allt är liksom rättvist på ett orättvist sätt, omöjligt att beskriva.

En Springsteenpublik har rätt att vara kräsen. Det finns socioekonomiska orsaker till det förhållandet. Den genomsnittlige konsertbesökaren har offrat åtskilligt för att ens få en plats i biljettkön: förutom mycket pengar även andra saker, allt från hälsa till kärlek och karriär – de värsta rävarna bor i tält och förklarar för sina arbetsgivare att de plötsligt, med anledning av ett biljettsläpp, måste ta en veckas semester.

Världsbäst
Men Springsteen har mycket att luta sig mot, det är därför extasen brukar vara säkrad redan innan den inträffat. Först och främst har han ensamrätt på sin egen arketyp, skapad av honom själv, satt i ständig förvandling men med ett omisskännligt idiom. För det andra har han världens bästa liveband i ryggen, The E Street Band, ett faktum som förutom utrymme för lyckade improvisationer till och med medger en smula slarv. För det tredje kan han plocka låtar från en enastående samling rockalbum, bland dem historiens bästa, det fulländade ”Born to run” från 1975.

Det var med ”Born to run” Springsteen gav sitt personligaste bidrag till rockmusiken och utvecklade sin särart som liveartist. Ingenting lämnades åt slumpen, och på sina ställen är albumet nästan överarbetat: ett massivt Phil Spector-sound med pianoslingor, orglar och en sorgsen saxofon. Till detta Springsteens säreget sprakande Fender Telecaster. De episka texterna är melankoliska och drömmande, befolkade av namngivna människor och laddade med existentiell energi: ”It’s a town full of losers /
And I’m pulling out of here to win”. Efter 39 minuter är alla drömmar förbrukade med den dystert sublima ”Jungleland”: ”The hungry
and the hunted explode into rock’n’roll bands”.

Obegriplig närvaro
När Springsteen förra måndagen spelade i Globen valde han tre låtar från albumet: ”She’s the one” och sedan bland extranumren en tio minuter lång ”Jungleland”, följd av ”Born to run”. Det kändes nästan sadistiskt. Att han fortfarande känns så genuint närvarande är obegripligt. Efter världsturnéer med 150 utsålda arenor borde väl allt brytas ned till rutin? Vad är det som driver honom? Den villkorslösa kärleken till musiken förstås. Och möjligheten att från scenen kommentera den politiska utvecklingen sedan 11 september, särskilt situationen i hemlandet efter snart två mandatperioder med Bush. Springsteens sociala patos har hämtat kraft hos Steinbeck och Guthrie, han har skrivit om arbetare och utslagna, om vänskapens mysterier och frihetslängtan bortom allt förnuft.

Numera är hans egen frihet kringskuren. Av denna vänstertänkande musik har blivit en motsägelsefull industri, Springsteen är stenrik och omgiven av livvakter. Till och med publikens förväntningar är ett slags frihetsberövande: vi älskar dig så länge du inte misslyckas och gör en dålig konsert. Det är en grym deal. I en intervju i tidskriften Mojo formulerade han för några år sedan sitt credo. ”I wanted to make a big noise. You want to let people know that you’re here and you’re alive.” Det är ett riskfyllt spel som handlar om att finnas till. Insatsen är hög: du, jag, vi, här, nu.

Magnus Halldin
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn