Välbetalt men hetsigt och i vidrig miljö

Sopkärlen verkar lätta när Nisse Grandin kör dem. I själva verket är de fruktansvärt tunga, och att köra två samtidigt är en konst. I mitten ligger nycklar till elva tunga nyckelknippor. Mats Björnberg tömmer sopor i lastbilen.

Sopgubbar i Stockholms innerstad får mer betalt ju mer sopor de hämtar. På så sätt kan lönen bli ganska bra. Men de betalar med sina kroppar.

– Dra kärran baklänges över tröskeln, annars orkar du inte!
Nisse Grandin, sopgubbe på Södermalm i Stockholm, ropar råd till LO-Tidningens reporter som har fastnat i dörren med ett enormt sopkärl.

En mörk och rå decembermorgon har vi följt med Nisse Grandin och kollegan Mats Björnberg till soprummens värld. Målet är att ta reda på hur man tjänar pengar på sophämtning. Just nu känns det som en dålig idé. Två restauranger delar på det trånga soprummet, och att den ena serverar sushi går inte att ta miste på. Tomma fisklådor med japanska skrivtecken står i vingliga staplar vid väggen. Golvet glänser av blekrött fiskblod. Fötterna slinter som på blankis, armarna darrar av ansträngning.

49 koder i minnet
Tidigare under morgonen har jag sprungit bredvid Mats Björnberg för att se hur jobbet går till. In i portar och korridorer, uppför trappor, över gårdar. Tempot är hysteriskt. Inte en sekund får gå förlorad. Mats Björnberg slår portkoden (han håller 49 koder i minnet!) och slänger upp dörren. Kilar fast den med en blixtsnabb rörelse. Far in i soprummet och lyfter upp de fulla säckarna på kärran. Trär nya plastsäckar på karusellställningen.

Så skyndar han ut med kärran. I farten kör han undan kilen som håller upp porten. Det blir en klacksparksliknande rörelse med foten. Under tiden har Nisse Grandin tömt ett soprum på andra sidan gatan. Samspelet mellan de två är perfekt. Knippan med nycklar till soprummen kastas tvärs över gatan utan ett onödigt ord.

Benen domnar
När allt går så svindlande fort är det lätt att tro att jobbet är enkelt. Men det räcker att prova på en timme för att totalt ändra uppfattning. Första chocken är tyngden. Säckarna, som de erfarna sopgubbarna sveper upp i farten, verkar fulla med gråsten. Lite gymträning två gånger i veckan räcker inte, här krävs verklig styrka. Gång på gång vill säcken välta av vagnen så att soppåsarna rullar ut. Benen domnar, pulsen stiger till samma nivå som i joggingspåret.

– När snön kommer blir det ännu mycket tyngre, upplyser Mats Björnberg.

Andra chocken är arbetsmiljön. På Södermalm kostar lägenheterna miljoner, men yuppiefieringen har inte nått soprummen. Ett rum saknar lyse. Andra är så trånga att sopkärlen fastnar.

– Råttorna är värst, säger Mats Björnberg. En stod på karusellkanten och fräste åt mig. På ett annat ställe slog jag ihjäl flera stycken, ändå blev de fler och fler för varje gång.

40 i månaden
Till detta kommer trafiken kring sopbilen, som väntar ute på gatan. Bullret. Lukterna. Och skadorna. Mats Björnberg och Nisse Grandin har fallit, slagit upp sår, skurit sig, fått sopkärl i huvudet och slagit ut tänder. I fiskblodet på soprumsgolvet inser jag att här inte finns några lättförtjänta pengar. Men ändå: Vad får man för slitet? På Transports förbundskontor har ombudsmannen Micke Johansson berättat om sophämtare i Stockholm som kan dra in nära 40.000 kronor på en månad.

– Det är att ta i, säger Mats Björnberg. Teoretiskt kanske det går. Men snittet ligger kring 27.000. Jag och Nisse tjänar drygt 30.000.
Det är trots allt bra löner med LO-mått – och mer än sophämtare i andra delar av landet tjänar. Förklaringen är poänglönen, ett slags ackord där sopgubben får betalt efter hur mycket sopor han hämtar, hur många steg han tar och hur långt han kör.

Poängsystemet finns i Transports miljöavtal, men tillämpas numera bara i Stockholms innerstad. Mats Björnberg förklarar varför han och hans kollegor slåss för att behålla det:

– Om en restaurang vill ha åtta säckar hämtade, så fakturerar vår arbetsgivare åtta säckar – och vi får betalt för åtta. Vill restaurangen sedan ha tio säckar fakturerar arbetsgivaren tio – och vi får pröjs för tio. Vi sliter hårdare, men får också vår del av kakan.

Borde hinna mer
– Så är det inte om du har en fast timlön. Då betalar arbetsgivaren för att äga dig i åtta timmar. Och du kan inte försvara dig mot tidsstudiemannen, som säger att du borde hinna med mer och mer för varje år.

Upphandling av renhållningen på entreprenad har gjort den sortens attacker på arbetsvillkoren vanliga. I Stockholm har sophämtarna hållit emot, och poänglönen har varit en hjälp. Den kan utnyttjas på två sätt. Antingen för att höja lönen när arbetsgivaren vill lägga på dig mer jobb. Eller för att tacka nej till mer jobb utan att lönen sänks.

– Vi har bra sammanhållning, det har gjort att vi kunnat stå emot, säger Mats Björnberg. Och ingen kan de här kvarteren som vi. Vi är svåra att ersätta.

Ovända argument
Ökad produktivitet märks alltså direkt i plånboken för sophämtarna i Stockholm. Men allt har sitt pris. Mats Björnberg och Nisse Grandin kan inte minnas en enda arbetskamrat som har hållit ända till 65-årsdagen

Mats Björnberg berättar hur attityden till sopgubbar har svängt sedan han började i yrket en junidag 1980.

– Då sa folk: Jäklar vad ni sliter, ni borde jobba mindre och ha bättre lön.

– Nu tycker folk att vi inte ska gnälla, ”ni tjänar ju så bra”. Men jag hämtar dubbelt så mycket sopor i dag. Jag kommer hem senare. Och jag är 27 år äldre.

Läs också: artikeln "Här &au
ml;r LO:s bäst betalda yrkesgrupper", 14/12 2007
Läs också: artikeln "Hög lön och stor frihet ger bra jobb", 14/12 2007