HISTORIA. Jag kan höra ekot av min egen röst när jag mal på om Förintelsen och andra världskrigets fasor, om och om igen. Jag misstänker också att andra är trötta på mitt tjat. Och då kommer den 30 november, Karl XII:s dödsdag, ett datum jag alltid missar, och som jag aldrig har förstått, och då inser jag att jag kanske har tjatat för lite.

Nazisterna marscherar i Salem, på en skola i Malmö har ett tjugotal elever gjort Hitlerhälsning på skolgården – två är ett pojkstreck, tjugo är farligt.

Snart är alla ögonvittnen till nazismens illgärningar borta. Vi som har växt upp i andra världskrigets skugga är kvar ett tag till.  Och sedan?

För mig är det personligt, det är som ett uppdrag. För mina barn är det inte längre så (har jag tjatat på fel personer?).

Det får mig att undra vilka av historiens ohyggligheter som har reducerats till några torra rader i historieundervisningen – som man kanske inte ens behöver läsa till nästa prov.

När förvandlas ett levande historiskt minne till en sida i en historiebok?

Gregor Flakierski
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen