POLITIK. Staten, när allt är sagt och gjort, är nyckeln som vrids om och ljuset som släcks. Staten, bara staten, har rätt att sätta folk i fängelse. Så vad finns mer att säga om maffian i Italien? Lås in dom, kasta bort nyckeln!

Det är nästan vad staten gjort i kampen mot maffian. Italiens rättsväsende är ett övergrepp på mänskliga rättigheter. Men inga protester hörs från Amnesty och Human Rights Watch mot behandlingen av Toto Riina, Bernardo Provenzano, Salvatore Lo
Piccolo och andra maffiabossar. Annat var knappast att vänta.

Stenhårt regelverk
Oavsett, anti-maffia-lagarna är drakoniska. Den gamle mannen eller åldriga damen som efter inköpen slår sig ned på en bänk i en napolitansk köpgalleria för att vila benen och hamnar i samtal med tre okända kan riskera att anklagas för samröre med maffian, varefter vederbörande kan fråntas all sin egendom och hållas häktad utan rättegång för resten av livet:

”Paragraf  2 Artikel 304 Straffrättsproceduren medger att för särskilda brott, innefattande de som avses i Artikel 416 bis i Brottsbalken, tiden som stadgas i Artikel 303 kan förlängas under förhören, förhandlingarna i första instans eller under överklagandet, om målet visar sig särskilt komplicerat… men att häktestiden under inga omständigheter får överstiga två tredjedelar av längsta tid för straffet för det brott vilket den anklagade är misstänkt…”

Inget romantiserande
De rättslärde vid Europa-domstolarna i Strasbourg och Luxemburg tvår sina händer. För den italienska staten har kastat handskarna, så låt oss i Sverige bli färdiga med vårt raljerande om Italiens tafatthet mot maffian. Tomas Lappalainens bok Camorra (Fischer & Co, 2007) rapporterar om staten och camorran i Neapel. I tillägg ger han utvikningar om maffian och religionen, könsroller och gestaltning i litteraturen. Och det blir inget romantiserande.

De senaste tolv åren har 2.300 människor dödats i maffiauppgörelser (inklusive ´Ndrangetha i Kalabrien, Cosa Nostra på Sicilien och Sacra Corona Unita i Apulien). Bara i Neapel hade 50 dödats i camorrans uppgörelser under året 2006 fram till november. Stadens polismakt omfattar 13.250 tjänster. Camorran, uppdelad i 66 klaner som tillsammans har 6.500 medlemmar och                 50.000 medhjälpare, omsätter 16–18 miljarder euro per år. Utpressning och ocker, beskyddarverksamhet och givetvis droghandel är affärsområdena.

Självspelande piano
Lappalainen jämför Camorran med Siciliens maffia, till ytterligare förtvivlan. Just för att den sicilianska maffian var sammanflätad med det etablerade samhället, tillskansade sig positioner i regionala och kommunala institutioner, hade invigda medlemmar bland öns bärande lager, led maffian här svåra nederlag under nittiotalet. Staten har svält ut, trängt ut, baxat ut och låst in bossarna och familjemedlemmarna. Vakanserna fylls inte som förr, samtidigt som Siciliens folk har visat civilkurage i sina protester mot maffian.

I Neapel är camorran självrekryterande. Staten, staden och det omgivande samhället utgör skilda världar varför tiotusentals blir efter i det trasproletariat varur camorran hämtar arbetskraft och sympatisörer. Neapel är också den enda stad där polisen utsätts för skymfningar och övergrepp från ”vanligt folk” när man arresterar misstänkta camorristi.

”Vi ska rycka upp camorran och kriminaliteten i hela södern med rötterna,” säger premiärminister Romani Prodi. Han är akademiker, och inte ens sociolog. Prodi borde som ekonom veta, att ingenting rycks upp med rötter.

Det är genom alternativen, alternativ till det korta livet som småtjuv, hugg och slag och heroin, som ynglingarna kan fås att tänka två gånger.

FAKTA: Bredvidläsning
Brombergs förlag ger även ut Roberto Savianos initierade camorrareportage Gomorra i översättning av Barbro Andersson och med förord av Tomas Lappalainen.

Ulf Lindström
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen