Samhällsvetenskapliga forskare gör sällan anspråk på att företräda en fullständigt värderingsfri eller exakt vetenskap. Möjligen med ett undantag: nationalekonomerna. Ekonomerna har med sina teoretiska och metodiska redskap strävat efter att uppnå en exakthet i analyser som påminner om naturvetenskaplig och medicinsk forskning.

Just därför är det lite uppseendeväckande att läsa en nyligen publicerad rapport skriven av ekonomer knutna till SNS. Det är sällan det ideologiska innehållet i forskningen blir så tydligt som i samband med att SNS Välfärdsråd presenterade sin rapport ”Svensk välfärd och globala marknader”.

Analys och slutsatser går ut på att lågutbildade och mindre effektiva måste få det sämre i takt med att samhället blir rikare. Globaliseringen bidrar till en ökad specialisering mot kunskapsintensiva och högproduktiva delar av ekonomin. De som inte klarar kraven på kompetens och effektivitet förvandlas till ett låglöneproletariat. Samtidigt varnar SNS-ekonomerna för en allt för generös välfärdspolitik.

Huvudslutsatsen är att regeringen måste gå vidare med åtstramningar i trygghetssystemen för de sämst ställda och skattelättnader för dem som har de högsta inkomsterna (till exempel genom slopade sociala avgifter över brytpunkten och avvecklad värnskatt).

Människor klassas som ”närande” och ”tärande”
Välfärden kan bara räddas om marknadskrafternas inflytande på fördelning av inkomster och förmögenheter får slå igenom med mycket större kraft. Alternativet är att en stor del av befolkningen står utanför arbetslivet, vilket dränerar den offentliga sektorn på skatte- och avgiftsintäkter.

Resonemanget i rapporten låter bekant på något sätt. Författarna talar om ”vinnare” och ”förlorare”. Man kunde lika gärna skriva ”närande” och ”tärande”. Språk och ordval återspeglar en brutaliserad syn på samhällsfrågor.

Sakligt sett finns det inte mycket som ger SNS-författarna rätt.

• Globaliseringen tycks inte tvinga fram några större förändringar i välfärdsinstitutioner. Tvärtom är inkomsttrygghet, generellt hög utbildningsnivå och aktiv arbetsmarknadspolitik inslag som höjer effektiviteten, underlättar omställning och stimulerar investeringsintresset.

• Historiskt har den svenska ekonomin utvecklats i nära förbindelse med utländska marknader. Globaliseringen i betydelsen utrikesberoende är alltså inget nytt fenomen. Samtidigt som handel och produktion antog en allt mer internationell karaktär under 1900-talet minskade inkomstskillnaderna och de offentliga trygghetssystemen växte i omfång.

• En minskande andel av befolkningen jobbar i verksamheter som är direkt utsatta för konkurrens från omvärlden. Så kommer det med all sannolikt att förbli under förutsebar tid. De flesta av oss arbetar med att serva andra i en eller annan form, inom allt från individomsorg till utbildnings- och nöjesliv.

• De senaste årens nya inslag i ”globaliseringen” handlar inte främst om ökade fysiska direktinvesteringar – något som framför allt gynnar redan rika länder (särskilt om vi undantar Kina och Indien). Det nya är den kraftiga ökningen av ren finansiell spekulation. Här finns det all anledning att stödja initiativ som kan leda till en reglering på internationell nivå.

Globaliseringen har ökat svensk välfärd
Sverige har som land varit en del av globaliseringen. Vår välfärd har stärkts av att vi framgångsrikt lyckats dra nytta av internationell arbetsdelning. En ökad effektivitet har skapat frihetsgrader som utnyttjats för generella välfärdssatsningar. Välfärdssatsningarna har skapat förutsättningar för nya ekonomiska framsteg, allt i ett slags positiv uppåtgående spiral.

Nu säger SNS Välfärdsråd att vi måste acceptera försämringar för dem som redan har det sämst och förbättringar för dem som har det bäst. Utvecklingen är opåverkbar. Vi har att anpassa oss.

Men inget är ödesbestämt. Samhällen skapas av människor. Värderingar och intressen spelar roll. Det illustreras av SNS-rapporten. Författarna försöker lansera ett slags objektiva vetenskapliga skäl till ett politiskt systemskifte. På 1970-talet diskuterades något som kallades ideologiska statsapparater. Kanske är det på tiden att ta upp den diskussionen igen.

Jonas Olofsson
Docent i ekonomisk historia
Lunds universitet
Skriv ett e-postbrev till redaktionen