Retoriken om det så kallade ”livspusslet” har varit en framträdande del av högeralliansens försök att marknadsföra sin politik som mänsklig. När det har gällt småbarnsföräldrars svårigheter att kombinera föräldraskap med arbete har man rentav kunnat ana sig till en viss kritik av stress i arbetslivet, vilket annars inte brukar framstå som något centralt problem för regeringen.

Många har dock redan påpekat att det ”livspussel” som framträder är ett problem för privilegierade familjer. Det är inte den arbetslösa, ensamstående mammans pusslande med ekonomin som beskrivs; det är höginkomsttagarparets pusslande för att förena en självförverkligande karriär med ett lika lyckat föräldraskap.

Och som nästan alltid när familjebegreppet får betydelse i politiska sammanhang, syftar det på en heterosexuell kärnfamilj.

Politik för priviligierade kärnfamiljer
Regeringens senaste familjepolitiska förslag illustrerar hur deras politik både gynnar en viss version av den familjen och har den som självklar utgångspunkt. Just nu finns nämligen två föräldraskapsrelaterade förslag ute på remiss: vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus.

Jämställdhetsbonusen är ett bidrag till föräldrapar där den ena föräldern (läs mannen) inte överlåter alla föräldrapenningdagar utom de 60 reserverade till den andra föräldern. Det är alltså en subventionering av par, och även om homopar kan använda sig av bonusen är den utformad med ett heteropar i åtanke. Om man istället hade individualiserat fler dagar än de så kallade ”pappadagarna”, hade pengarna kunnat användas till höjd föräldrapenning eller varför inte bättre barnomsorg.

Det andra förslaget, vårdnadsbidraget, lanseras som en valfrihetsreform. Valfriheten tillkommer givetvis familjen, men inte vilken familj som helst. Bidraget ligger på 3 000 kronor i månaden och ska utgå till föräldrar som inte använder sig av kommunal barnomsorg. Om någon i hushållet har a-kassa, eller sjukpenning sedan mer än ett år, blir det inget vårdnadsbidrag. Det lilla belopp det handlar om gör det dessutom helt uteslutet för ensamma föräldrar att leva på bidraget.

Konservativa lösningar på livspusslet
Vad som kvarstår är alltså dels en subvention av välbärgade personers valfrihet att välja annan barnomsorg än den kommunala; dels valfriheten för personer i parförhållanden att leva på sin partners inkomst och vara hemma med barn. Det sistnämnda passar inte så bra ihop med den så kallade arbetslinjen. För att inte tala om den jämställdhet i kärnfamiljen som regeringen säger sig värna om.

Regeringens egna lösningar på ”livspusslet” är alltså direkt konservativa: bidrag till dem som inte behöver mer pengar, och återgång till enförsörjarfamiljen för de kvinnor som egentligen behöver ett bättre arbetsliv.

Hanna Pettersson
studerar juridik i Lund
Skriv till debattredaktören