Interpellationsdebatt, 7 december 2007, i riksdagen om konsekvenser av a-kassereglerna.

12 § Svar på interpellationerna 2007/08:160 och 173 om konsekvenser av regeringens nya a-kasseregler

Anf. 68 Arbetsmarknadsminister SVEN OTTO LITTORIN (m):

Fru talman! Sven-Erik Österberg har frågat om jag är beredd att vidta åtgärder för att säkerställa att de nya hårdare a-kassereglerna inte leder till att familjer splittras.

Ulf Holm har frågat om jag avser att vidta några initiativ för att lösa de problem som kan uppkomma vid anvisningar under de 100 första dagarna i arbetslöshet.

Då bägge interpellationerna hänger nära samman har jag valt att besvara dem samlat. Jag vill börja med att klargöra något om de motiv regeringen har haft i arbetet med arbetslöshetsförsäkringen. Den regel i arbetslöshetsförsäkringen som gav arbetssökande möjlighet att under de första 100 dagarna begränsa sitt arbetssökande både till yrkesområdet och till det geografiska närområdet har tagits bort eftersom en sådan generell regel strider mot regeringens strävan att förkorta arbetslöshetstiderna.

Syftet med försäkringen är att ersättning ska lämnas under kortare perioder av omställning mellan arbeten. Sannolikheten att hitta ett nytt arbete minskar med arbetslöshetens längd, och det är därför av största vikt att den som är arbetslös finner ett arbete så snart det är möjligt. Borttagandet av 100-dagarsregeln var också något som både Arbetsmarknadsstyrelsen och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) förespråkade.

Rimlig hänsyn till den arbetssökandes möjligheter att arbeta inom ett annat yrkesområde, pendla eller flytta ska tas genom tillämpning av reglerna om vad som är ett lämpligt arbete. Av lagen om arbetslöshetsförsäkring framgår att ett arbete ska anses som lämpligt om det inom ramen för tillgången på arbetstillfällen tagits skälig hänsyn till den sökandes förutsättningar för arbetet samt andra personliga förhållanden. Exempel på personliga förhållanden kan vara familjeskäl, såsom att den sökande är ensamstående förälder eller att det finns barn som är beroende av den sökandes tillsyn. Bedömning av vad som är ett lämpligt arbete ska göras under hela ersättningsperioden, och detta har inte förändrats av den nya regeringen.

Jag vill passa på att poängtera att det är arbetsförmedlingens uppgift att anvisa arbetslösa till arbeten oavsett om den arbetslöse uppbär arbetslöshetsersättning eller inte. Det är sedan upp till arbetslöshetskassan att avgöra om den försäkrade brustit i de åtaganden han eller hon har enligt försäkringsvillkoren genom att till exempel inte ta ett anvisat arbete; om så är fallet är det arbetslöshetskassan som avgör hur detta ska påverka individens ersättning.

Jag inser dock att arbetet med att anvisa arbetslösa till arbeten inte alltid löper friktionsfritt och att det kan, precis som interpellanterna beskriver, finnas enskilda omständigheter som påverkar. Därför har också IAF i uppgift att utöva tillsyn över arbetslöshetskassorna och hur dessa tillämpar lagen om arbetslöshetsförsäkring. Det är också IAF som utfärdar föreskrifter om vad som ska gälla för att ett arbete ska anses lämpligt.

Sammanfattningsvis anser jag alltså att det är en god ordning att arbetslöshetsförsäkringen utgör en omställningsförsäkring under kortare perioder av arbetslöshet. Min grundinställning är därför att man ska försöka hjälpa de arbetslösa att finna arbeten så snabbt det går och inte vänta i 100 dagar med detta. Det är därför naturligt att söka jobb på andra orter om det inte finns jobb på hemorten.

Jag menar vidare att det är rimligt att den arbetslöse ska söka anvisade arbeten för att få behålla arbetslöshetsersättningen, även om det kan finnas särskilda skäl att beakta då eventuell nedsättning av ersättningen övervägs. När det gäller det enskilda fallet som refereras till i interpellationerna kan varken jag eller regeringen som helhet ha någon uppfattning om detta.

Mitt svar till interpellanterna blir därför att jag inte har för avsikt att verka för att begränsningarna i arbetssökandet de första 100 dagarna ska återinföras eller att reglerna om lämpligt arbete ska ändras.

Anf. 69 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s):
Fru talman! Svaret är föga överraskande. Arbetsmarknadsministern står fast vid hundradagarsregeln. Det skulle ha förvånat mig mycket om han skulle ha meddelat att han skulle göra en omprövning.

Oavsett vad som händer och oavsett vilka konsekvenser det får, hur många som lämnar a-kassan och så vidare, är arbetsmarknadsministern ståndaktig och står fast vid sin politik. Han berättar självklara saker, att a-kassan är en omställningsförsäkring och så vidare. Jag har ingen annan uppfattning på den punkten. 

Det jag tyckte var intressant i den här debatten var just den kvinna som det hela handlade om. Jag vet att ett statsråd inte kan gå in i ett enskilt ärende. Men ett statsråd kan ha en åsikt om hur en lag som riksdagen har beslutat om eller en förordning som regeringen har beslutat om verkar ute på fältet. Det handlade om en kvinna i Luleå som hade ett barn som var ett och ett halvt år och blev anvisad ett jobb nere i Karlskrona. Det var inte ett tillsvidarejobb eller ett heltidsjobb. Arbetsförmedlingen tyckte inte att ett barn på ett och ett halvt år var ett skäl att inte ta jobbet. Detta tycker jag att arbetsmarknadsministern skulle kunna ha en uppfattning
om.

Är det där regeln går? Skulle det ha gjort någon skillnad om barnet hade varit ett år? Detta visar orimligheten i hur hundradagarsregeln fungerar i praktiken.

För en tid sedan träffade jag en metallarbetare i Västerås, som berättade att han hade blivit friställd. Han hade jobbat hos en mindre arbetsgivare i Västerås, och det hade blivit problem och man var tvungen att dra ned på arbetskraften. Men det var inte det som var poängen. Poängen var att han hade blivit anvisad ett jobb i Skellefteå. Det var ett heltidsjobb, och han tyckte att det var ganska okej, för han hade anknytning till Norrland och kunde tänka sig att flytta till Skellefteå. Men problemet var att hans hustru hade ett fast jobb i Västerås. De hade tre barn varav det yngsta var fyra år. Om hustrun skulle följa med för att de skulle hålla ihop familjen blir hon avstängd från a-kassan i 45 dagar eftersom hon säger upp sig på egen begäran. Det fanns en väldigt dålig arbets
marknad i Skellefteå på det yrkesområde hon hade valt.

Detta visar vilka spänningar detta ger i enskilda fall. Man kan inte fly undan och säga att det måste göras bedömningar i enskilda fall. Man gör en regel och säger att man konsekvent från första dagen ska kunna söka och ta jobb i princip var som helst i hela Sverige. Samtidigt lämnar man åt enskilda arbetsförmedlare att göra en bedömning av detta.

Jag tycker att regeringen och arbetsmarknadsministern måste ta sitt ansvar för konsekvenserna av detta. Jag vill att arbetsmarknadsministern har en åsikt: Är det rimligt att kvinnan i Luleå ska ta ett jobb i Karlskrona, som inte är ett tillsvidarejobb eller heltidsjobb, samtidigt som hon har ett barn som är ett och ett halvt år? Hon måste alltså veckopendla för ett deltidsjobb.

Varken Littorin eller jag måste vara matematiska genier för att begripa att det enda rimliga om man ska kunna veckopendla mellan Karlskrona och Luleå och träffa sitt barn är att man flyger. Hur ska det fungera med den lön som detta deltidsjobb skulle ge? Det är inte fel att ha en åsikt om principen här, Littorin. Jag vill höra din åsikt: Är detta rimligt?

Anf. 70 ULF HOLM (mp):

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! I valrörelsen 2006 var ett av de vanligaste argumenten från Moderaterna och borgarna att det var dags att sossarna skulle ut i verkligheten. De hade ju haft regeringsmakten i tolv år, och på den tiden kanske man hade fastnat lite i Rosenbad. Men att arbetsmarknadsministern efter mindre än ett och ett halvt år ska fastna så lätt på Rosenbad förstod jag inte. Nu tycker jag faktiskt att arbetsmarknadsministern måste titta på hur verkligheten ser ut när olika regler skapas.

Vi hade en debatt om gränsdragningen när regeringen sade att man skulle ändra den här regeln. Då var frågan hur gränsdragningen skulle bli och om man skulle ta hänsyn till familjeförhållanden. Då sade man tydligt från statsministern och från borgarna att rimlig hänsyn ska tas till arbetssökandes förutsättningar för arbete och personliga förhållanden.

Frågan är då hur detta regelverk efterlevs. Vi har nu flera exempel, bland annat detta med kvinnan i Luleå som erbjöds en provanställning i Karlskrona. Är detta en rimlig tolkning av regelverket? Jag anser inte att det är rimligt att man ska bryta upp en familj på detta sätt. Det som bekymrar mig är att arbetsmarknadsministern inte tycks ha några som helst grubblerier om detta, åtminstone inte enligt det svar som vi har fått. Det viktiga för honom är att folk ska ut i arbete, oavsett hur familjerna ser ut.

Detta är märkligt. Vi är faktiskt människor, och människor brukar vilja vara tillsammans med andra människor. Vi är kanske flockdjur. Det är ganska vanligt att man har förhållanden, vänner och sådant. Är det då rimligt att bryta upp dessa? Nej, jag tycker inte det.

Hade man varit ensamstående, inte kommit från den ort där man bor och blivit anvisad ett jobb som skulle vara toppen så kanske man skulle flytta, men man måste ta hänsyn till de personliga omständigheterna. Det tycker jag inte att man har gjort i det här fallet.

Nu tror jag inte att statsrådet kommer att uttala sig om det enskilda fallet, men principiellt måste han kunna säga att om instruktionerna till myndigheterna inte fungerar och det blir så här, så måste man kunna ge nya instruktioner. Jag hoppas faktiskt att arbetsmarknadsministern kan uttrycka att man ska ge tydliga instruktioner om att man måste ta hänsyn till personliga förhållanden när man anvisar jobb.

Vi kan också ha en lång diskussion om hur vettigt det är rent mänskligt eller nationalekonomiskt att anvisa ett jobb i ett annat yrke till personen. Jag tycker inte att det är helt smart, det heller. Ett jobb är viktigt, men det ska vara ett sådant som man är utbildad till.
Man ska inte sättas på ett annat jobb i ett helt annat yrke. Jag tror inte att det är bra vare sig för den person det gäller eller för arbetsgivaren, som får en arbetstagare på ett jobb som han eller hon kanske inte gillar. Jag hoppas att arbetsmarknadsministern kan förtydliga sig i svaret.

Anf. 71 LUCIANO ASTUDILLO (s):
Fru talman! Jag tackar Littorin för svaret. För en tid sedan slog Littorin ett rekord. Han är numera den mest interpellerade ministern, och jag tar på mig en del av ansvaret för det. Han bjöd på tårtkalas, men jag valde att inte gå dit. Interpellationsverktyget är ju något som man använder när det händer något som man upprörs över och man blir arg eller när man vill klyva idéer och samtala. Jag tänkte att tårtkalaset måste vara en ganska trist tillställning. De som har interpellerat många gånger har varit arga. Det här är ett sådant exempel.

Det här är ett av de exempel som gör att Littorin förmodligen inte tycker att hans uppdrag är så roligt längre och att det är rätt ensamt. Det är ju han som ska försvara detta. Se personen och tidningsrubriken: ”Hon tvingas pendla 140 mil till jobbet.” Hon anvisas ett jobb i Karlskrona, en provanställning på deltid. Så här ser hon ut, Littorin!

Det är inte statsministern som går ut och tar smällarna när folk blir arga för sådant här, och det är inte Borg heller, som står för tänket bakom den här politiken, utan det är ni, arbetsmarknadsministern.

De här 100 interpellationsdebatterna handlar inte bara om att ministern har råkat reta upp en del av oss. Han har retat upp hela svenska folket, vilket man ser i de opinionsundersökningar som visar på en fallande trend.

Men jag ska återgå till diskussionen. Är det rimligt att tvinga en mor att pendla 140 mil? Var går gränsen? Någonstans distanserar sig Littorin från det här. Han vill inte, vilket jag förvisso har respekt för, gå in i ett enskilt fall. Men det gäller principen: Var går gränsen? Han hänvisar till arbetsförmedlingarna, men politik är också signaler. Signalen har varit mer än tydlig till Sveriges arbetsförmedlare. Detta är ju konsekvenserna som blir när man ändrar på regelverk, som det här med hundradagarsregeln.

Nu försöker Littorin hävda att den här hundradagarsregeln innebar att man inte skulle göra något med människor under de första hundra dagarna, inte stötta dem, inte hjälpa dem med någonting. Men det är falskt. Arbetsförmedlingen ska vara där från första dagen. Problemet för arbetsförmedlarna i dag är att de inte kan hjälpa arbetslösa med mer än att anvisa jobb efter 300 dagar. Så är det numera med den politik ni för, för de har inte tillräckligt med resurser. Man kan bara anvisa jobb, så som har skett med den här kvinnan jag n
ämnde. Man kan inte få stöd för att omskola sig och rustas. Så detta är en bluff.

Det här är inte bara en vansinnespolitik för att den är hjärtlös och kall och hård mot människor. Det är också en vansinnespolitik utifrån att det är ekonomiskt ohållbart att vi från den första dagen hänvisar människor att ta det första jobbet, även de jobb som inte motsvarar deras utbildning. Vilket samhällsekonomiskt slöseri! Man hänvisar färdigutbildade lärare och ingenjörer till att ta vilket jobb som helst från första dagen, var som helst i landet.

Det är ett samhällsekonomiskt haveri om det skulle fullföljas i sin förlängning. Det är kanske dags att börja diskutera principerna, att backa lite och säga: Här går gränsen. Visst ska vi ställa krav. Vi ska ha förväntningar på människor, men här går gränsen. Var går Littorins gräns?

Anf. 72 Arbetsmarknadsminister SVEN OTTO LITTORIN (m):

Fru talman! Jag kan lugna Luciano Astudillo med att säga att tårtkalaset var jättetrevligt. Det kan säkert Ulf Holm intyga som faktiskt var där. Det blir en ny chans efter 200 interpellationer. Då lovar jag att återkomma med mer tårta.

Jag ska börja med att försöka redogöra lite grann för detta. Hundradagarsregeln, som den såg ut tidigare, infördes 2001. Vi går tillbaka till en regel som gällde fram till 2001. Då fanns inte den här hundradagarsregeln. Då hade vi en socialdemokratisk regering.

Jag förstår naturligtvis att Luciano Astudillo säger att borttagandet av hundradagarsregeln leder till ett samhällsekonomiskt haveri, för det var precis vad vi såg med socialdemokratiska regeringar tidigare i Sverige. Jag förstår precis vad du menar.

Det är inte arbetsförmedlingen som avgör ersättningen till den enskilde. Det är a-kassorna som gör det. Arbetsförmedlingens uppdrag är att anvisa ett arbete. Då kommer vi tillbaka till det här. Jag kan naturligtvis inte, som ni förstår, kommentera det enskilda fallet. Men jag vill påpeka att i det regelverk som gäller om lämpligt arbete, som vi inte har ändrat, som är detsamma som tidigare, står det väldigt tydligt definierat vad det är man ska betrakta som en familjesituation att ta hänsyn till när man avgör ersättningen.

I 11 § står det till exempel så här:

”En sökande får under en skälig övergångsperiod på grund av familjeskäl begränsa sitt sökområde geografiskt.”

Sedan står det:
”a) ett barn eller någon annan medlem som ingår i hushållsgemenskapen är beroende av den sökandes tillsyn och stöd och därför kräver den sökandes dagliga närvaro, samt att hushållet inte kan flyttas.

b) den andre makens eller makans eller därmed jämställd persons arbetsförhållanden medför att denne inte ensam kan sköta det gemensamma hushållet eller flytta med till en annan bostadsort. 

c) den sökande är ensamstående förälder och är beroende av stöd från någon annan på bostadsorten för att kunna klara ett arbete.

Med skälig övergångsperiod avses den tid som krävs för den sökande att kunna finna lösningar som gör att beroende och stödbehov kan tillgodoses på annat sätt.”

Jag tycker i grunden att den principen är rimlig. Det var också den principen som gällde före 2001 när vi inte hade en hundradagarsregel.

Jag är naturligtvis den första att beklaga om det är enskilda som råkar illa ut beroende på den oklarhet som råder när det gäller det faktum att det är arbetsförmedlingen som anvisar och a-kassorna som beslutar om ersättningsnivåerna. Men det finns inget argument, tycker jag, i den diskussionen som är starkt nog för att man ska avstå från att ta bort hundradagarsregeln.

De konsekvenser som inte minst Sven-Erik Österberg nämnde i sitt anförande har ju fram till i dag funnits vid dag 101 i stället. Då har precis samma överväganden gällt.

Jag menar att de föreskrifter och förordningar som finns om bedömningen av vad som är att anse som ett lämpligt arbete när
a-kassorna fattar beslut om ersättning är tillräckliga. De var tillräckliga före 2001. De var tillräckliga under förra mandatperioden. De är också tillräckliga nu.

Anf. 73 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s):
Fru talman! Det finns ett problem med den lagändring som skedde i fråga om hundradagarsregeln och hela diskussionen kring det här. Man hade väl suttit och funderat på Littorins departement över vilken argumentation man skulle ha och så vidare.

Jag minns så väl en radiodebatt som jag hade med Littorins statssekreterare i den här frågan. Hon sade i radiodebatten: Ja, nu behöver man inte vänta i 100 dagar innan man förmedlar jobb. Jag vet inte om det var ren okunskap om hur det fungerar, eller om det var en debatteknik för att liksom söka större argument. Jag hoppas att det var det senare och att människor inte är så okunniga på departementet att de tror att man har väntat. Det förekom till och med någon arbetsförmedlare som sade: Det här var bra, nu behöver man inte vänta innan man förmedlar jobb. Det har väl aldrig varit så att man skulle vänta med att förmedla jobb. Det är en falsk retorik kring hela det här.

Det som är bra med hundradagarsregeln är att den ger en rimlig tid för att söka. Det kan till exempel vara en lärare som blir utan jobb, som har en akademisk utbildning, som har dragit på sig studieskulder, om man uttrycker sig så, för att kunna få den här utbildningen. Det kan bli neddragningar i lärarkåren på skolan där man befinner sig därför att det är ett minskat elevunderlag och så vidare. Det är väl ganska rimligt att en lärare får en möjlighet att söka ett lärarjobb? Eller ska man ta det första bästa jobbet på annan ort som ligger inom ett helt annat område?

Har det aldrig föresvävat arbetsmarknadsministern att det faktiskt också ligger tillväxtfaktorer som är negativa i det här? Vi använder inte människors utbildning och den kapacitet som finns i samhället. Lärare ska ta arbeten som den som är arbetslös kanske borde ha fått en chans att få. Vi borde försöka få en fokusering på att vi används där vi har kunskap, där vi har kompetens på bästa sätt. Det är i sin helhet ändå bäst för hela landet. Det tycker jag är ganska viktigt att peka på.

Men jag ska gå tillbaka till det enskilda fallet. Jag har respekt för att Littorin inte kan utöva ministerstyre. Men vad händer med kvinnan i
Luleå efter det här? Vad är signalen? Är det bra att man gör detta? Har man gjort rätt bedömning på arbetsförmedlingen?
Finns det inte åtminstone en tanke på Arbetsmarknadsdepartementet om att man kanske borde fundera på om det här behöver förtydligas?

Jag har också läst de där reglerna. Uppenbarligen har man där uppe inte gjort den bedömningen att hon faller inom den ramen. Då tycker jag att det är en brist. Det är ett väldigt tydligt exempel där jag tycker att det är helt orimligt. Jag tror faktiskt att Littorin tycker det också när han kommer hem och sitter på sin kammare. Då säger han: Det var inte bra när det gällde kvinnan. Det där är faktiskt besvärligt för mig.

Det vore ganska skönt att höra ett sådant erkännande, Littorin. Jag tror att du kan göra det utan att utöva ministerstyre. Och har man ändå kommit dit måste man fundera över vad man ska göra åt det så att det inte upprepas.

I det enskilda fallet är det här naturligtvis en oerhörd påfrestning för familjen. Vad ska hända? De lever i ovisshet. Får man ersättning, eller kommer man att få den indragen? Är det här rimligt? Vad händer med vår familj? De tänker att de inte klarar av det här och så vidare.

Samtidigt har Littorin talat väldigt starkt om att vi ska ha rättssäkerhet i Amssystemet. Det är därför man gör om hela myndigheten, tar bort länsarbetsnämnderna och så vidare. Jag har inte någon större åsikt om det i sig därför att jag tror att Arbetsmarknadsverket i grunden säkert mår bra av att man stuvar om lite grann. Jag har egentligen ingen kritik mot det. Men det här är väl ett bevis på att den enskilde arbetsförmedlaren, som får ta ett beslut, blir väldigt utlämnad. I det här fallet skulle jag vilja säga att det har gått helt snett.

Jag tycker att det krävs en insats från arbetsmarknadsministern när det gäller att styra upp det här så att vi slipper se fler sådana här ärenden. Svara på det, Littorin!

Anf. 74 ULF HOLM (mp):
Fru talman! Jag tror att det var statsministern som häromveckan i en utvärdering av de dåliga opinionssiffrorna för borgerligheten sade att politiken är brutal. Det var ganska passande. Den är ganska brutal för många människor, och detta är ett exempel på hur en enskild människa kan uppleva regelverket väldigt brutalt.

Samtidigt finns det andra som inte tycker att politiken är särskilt brutal – till exempel arbetsmarknadsministerns statssekreterare som inte ser några problem med den regel som innebär att Rebecka Magnussons man skulle bli av med a-kassan i 45 dagar om han sade upp sig och flyttade med till Karlskrona. Statssekreteraren tror att det finns jobb för en make eller maka när någon flyttar till ett jobb, eftersom det förmodligen finns i en expansiv region.

Inga problem alls! Regelverket är perfekt! Det förvånar mig väldigt mycket. Jag trodde ändå att borgerligheten skulle vara lite mer mänsklig och se till den enskilda människans goda egenskaper och tro på systemet. Men det gör man inte. Regeringen tycks anse att varje person gör allt som står i deras makt att kunna få en liten a-kassepeng. Den är inte så hög numera, kanske man ska tillägga, så jag tror inte att man kan leva på den så länge, men ändå.

Jag tror att det i verkligheten är precis tvärtom. De flesta människor söker jobb från första dagen, till och med innan de vet att de har blivit uppsagda. Jag tror också att väldigt många människor är beredda att flytta om det känns rimligt, till exempel om man är ensamstående eller om ens partner har möjlighet att få ett jobb på en annan ort. Jag tror att de flesta i så fall skulle flytta. Det är inte orimligt.

Men det är inte så för alla, och man kan därför inte dra alla över en kam i regelverket. Det var kanske en av orsakerna till att den tidigare regeringen tog bort regeln 2001. Det kan ha funnits orsaker till en regeländring. Det var kanske för att reglerna i vissa fall drabbade personer på ett oanständigt sätt.

Tack och lov drabbar regeln inte så många men ändå tillräckligt många för att vi politiker måste börja lyssna på människor och
förstå att vi måste ha ett regelverk som folk känner är rimligt. Detta är inte rimligt.

Människor är sociala varelser. Vi gillar att vara med andra. Rebecka Magnusson vill vara med sin dotter och sin man. Då tycker jag också att vi ska ge förutsättningar för det.

Att flyga 140 mil varje vecka, arbetsmarknadsministern, är inte heller särskilt miljövänligt. Jag tror alltså inte att det finns någon som helst samhällsekonomisk vinst i att tvinga bort människor på detta sätt. Tänk om, arbetsmarknadsministern!

Anf. 75 LUCIANO ASTUDILLO (s):

Fru talman! Det blir säkert 200 interpellationsdebatter i den takt som den borgerliga regeringen håller på, inte minst på arbetsmarknadens område. Jag lovar här och nu att jag inte kommer då heller. Men när ni tar er gravöl för att ni har förlorat valet 2010, då är jag där, Littorin, och tar den med dig.

När det blir svårt och besvärligt med frågorna brukar Littorin gömma sig bakom vad Socialdemokraterna tidigare har gjort och sagt. Det är bekvämt, för då behöver han inte själv ta ansvar. Men ingen köper det. Det var en annan tid, en annan konjunktur och ett helt annat läge. Jag är inte den som vill ta upp vad Moderaterna har stått för de senaste hundra åren. Tänk om jag gjorde det – för bövelen! Vad långt från att vara ett arbetarparti ni hade hamnat då!

Jag ska ge Littorin ett skäl till att ändå börja försöka tänka om kring a-kassan och regelförändringarna. Det stavas OECD Employment Outlook 2007. Rapporten säger att en hög a-kassa med rimliga krav är bra för samhällsekonomin. Då kan rätt arbetslös få rätt jobb. Det är bra för ekonomin. Vi ska inte tvinga människor som förkovrat sig och skaffat en utbildning att ta jobb som är lågproduktiva. Där har Littorin ett enda skäl, tungt nog hoppas jag, för att ändra på regelverket.

Det som gör oss förbannade är att det har blivit kallt. Det har blivit hårt. Folk börjar känna otrygghet nu när konjunkturen vänder, och man vet att det kommer sämre tider. Vad händer nu? Ni har tid nu, Littorin, att humanisera regelverket innan olyckan är framme på riktigt.

Anf. 76 Arbetsmarknadsminister SVEN OTTO LITTORIN (m):

Fru talman! Luciano Astudillo pratar om mång
a saker. Jag skulle egentligen bara säga en sak: Omprövning är bra. Det är bra att fundera över om man är relevant i samhällsdebatten, om man svarar på rätt typ av politiska frågor och om man löser de problem som väljarna uppfattar. Det var ju Socialdemokraternas stora problem i den förra valrörelsen. Väljarna uppfattade inte att ni hade några lösningar på deras problem. Därför välkomnar jag arbetet i Luciano Astudillos arbetsgrupp. Det ska bli väldigt spännande att se vilken typ av politik ni kommer med.

När det gäller OECD var jag där förra tisdagen och diskuterade bland annat den här typen av frågor. Det man kan konstatera är att vi, även efter våra förändringar, har en av världens mest generösa arbetslöshetsförsäkringar. Jag vill återigen påminna om att arbetslöshetsförsäkringen i Norge är 57 procent från första dagen. Det är ett exempel.

När det gäller den specifika interpellationen, för att komma tillbaka till interpellanternas diskussion, konstaterar jag att vi går tillbaka till de regler som gällde 2001. Det kan man naturligtvis ha synpunkter på. Man tycker kanske att reglerna var dåliga redan 2001, och det har jag all respekt för. Men jag menar trots allt att detta var en regel som gjorde det tuffare och svårare för arbetslösa att komma tillbaka på arbetsmarknaden. Man blev inte prioriterad på arbetsförmedlingen på det sätt man borde ha blivit, och det innebar att man fick vänta tills man varit arbetslös i 100 dagar innan man fick en tydlighet i vad som gällde.

Problemet är att ju längre arbetslösheten varar desto svårare är det att komma tillbaka. Det vet vi alla. Nu är det tydligt. Man ska anvisas ett arbete så fort det någonsin går, och regeln är naturligtvis i grunden att man också ska vara beredd att ta ett arbete så fort det någonsin går. Men det skydd som finns i den elfte paragrafen som jag läste upp alldeles nyss är tydligt – man kan i det enskilda fallet göra bedömningar för att ta hänsyn till familjeomständigheter och annat.

Jag kan ge Sven-Erik Österberg en poäng i att det inte var tänkt att fungera så som fallet har beskrivits i medierna. Tanken är ju just att man ska ta hänsyn till familjeomständigheter av den här typen. Det säger jag utan att känna till fler detaljer än vad som har stått i tidningen om det enskilda fallet. Det finns tillräckligt skydd för den enskilde i AF:s instruktioner till a-kassorna när det gäller just utbetalningen av ersättningar.

Humanisera arbetsmarknadspolitiken, säger Luciano Astudillo avslutningsvis. Jag vet inte om det var så humant att ställa en femtedel av den vuxna befolkningen utanför. Var det så humant att ställa 100 000 ungdomar på perrongen när tåget gick? Alla ska med, hette det. Men det gällde definitivt inte de arbetslösa, de i utanförskap och ungdomarna.

Anf. 77 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s):

Herr talman! Kan vi inte lägga utanförskapsdebatten åt sidan, Littorin? Visst har sysselsättningen ökat men jämfört med den 1 1⁄2 miljon som debatterades hela valrörelsen är det egentligen bara lite skrap på ytan detta första år.

Däremot har er politik på a-kasseområdet skickat ut 400 000 personer i utanförskap. De är inte ens med i försäkringen, eftersom de tycker att reglerna är så dåliga och avgiften så hög. De anser inte att det är värt att vara med. Där har vi ett riktigt utanförskap.
Vänder nu konjunkturen som många spår kommer även sysselsättningen att påverkas, och jag är väldigt rädd att många av dem som inte har någon försäkring kommer att vara de som först berörs när man tappar jobb. Där har vi ett utanförskap, Littorin, som du bär ett jättestort ansvar för. Det låtsas du inte om utan hänvisar till en obligatorisk försäkring så småningom. Faktum är att snart 400.000 som tidigare hade en försäkring står utanför.

Jag tar det som ett halvt erkännande att Littorin tycker att det blev en orimlig situation för Rebecka Magnusson. Det är en viktig signal till henne. Arbetsmarknadsministern tycker att hon blev felaktigt behandlad. Det är den tolkning jag gör. Min nästa fråga blir då: Vad tänker arbetsmarknadsministern göra åt det? Är det en signal till Arbetsmarknadsverket och Ams att man inte gör så, utan man ska ta större hänsyn i det enskilda fallet? Man ska väga in barn och så vidare. Den tolkningen gör jag av det arbetsmarknadsministern säger här. Ni vann trots allt valet på att man trodde på er arbetsmarknadspolitik.

Svenska folket är väldigt besvikna när de ser hur det fungerar. Jag kan bara nämna en artikel i LO-Tidningen den 16 november där din statssekreterare säger att regelverket är perfekt.

Jag har ingenting mot sådana artiklar politiskt. Det går att göra jättebra politik av det. Men det är förödande för den enskilde personen när politiskt ansvarigt departement har den åsikten. Det skrämmer mig, Littorin. Jag hoppas att du tar avstånd från det. 

Anf. 78 ANDRE VICE TALMANNEN:

Som sagts tidigare här kan ministern inte förväntas uttala sig om enskilda fall. Det har framkommit i flera inlägg i debatten.

Anf. 79 ULF HOLM (mp):

Fru talman! Ministern får inte uttala sig om enskilda fall. Då säger jag att jag vill tacka arbetsmarknadsministern för att han tydligt på det principiella planet menar att det regelverk som ändrades för ett år sedan inte uppfyller den förväntning som arbetsmarknadsministern själv hade, det vill säga att när arbetsförmedlingen tolkar regelverket tar man inte tillräcklig hänsyn till personliga familjeförhållanden. Då hoppas jag att arbetsmarknadsministern går tillbaka till sitt skrivbord och plitar ned lite nya instruktioner och förtydligar det regelverk som man antagit.

Jag vet inte om det var regelverket det var fel på. Det tycks som att det var arbetsförmedlingarna som tidigare inte tog sitt ansvar när man lät personer vara arbetslösa och inte tog ansvar för att hjälpa dem att få ett arbete. Då är det inte regelverket det är fel på utan instruktionen till arbetsförmedlingarna att de har ansvaret för att från första dagen hjälpa personer som har varit arbetslösa att hitta ett nytt jobb. Men då vill jag göra tillägget: Inom rätt yrke och i första hand inom närområdet, men om man där inte kan hitta någonting måste man söka sig längre ut. Det var alltså inte regelverket det var fel på utan instruktionen till arbetsförmedlingarna. Där tror jag att arbetsmarknadsministern kan hålla med om att den kanske
var otydlig tidigare.

Jag tror tyvärr inte att den ändring som arbetsmarknadsministern tog upp nu har underlättat detta utan tvärtom skapat ännu mer osäkerhet. Framför allt tycks den vara familjefientlig, och det är inte bra.

Anf. 80 Arbetsmarknadsminister SVEN OTTO LITTORIN (m):
Fru talman! Jag ska inte förlänga diskussionen om utanförskapet, den har vi haft många gånger tidigare och kommer säkert att ha många gånger framgent också. Men 160.000 personer har lämnat utanförskapet och kommit tillbaka till ett arbete eller kommit tillbaka från utanförskapet. Ett skrap på ytan, säger Sven-Erik Österberg. Jag tycker kanske att en stad som Norrköping, eller vad det nu är, med 160.000 invånare inte riktigt är ett skrap på ytan.

När det gäller det enskilda fallet förstår ni att jag inte kan kommentera det specifikt. Men det finns i de förordningar som gäller, för att nu upprepa det, en definition på vad som är lämpligt arbete och där man avser att ta hänsyn till de omständigheter som interpellanterna tar upp. Den definitionen på lämpligt arbete har inte ändrats, utan det är tidsperioden inom vilken man ska kunna begränsa sitt sökande. Det är den som har ändrats.

Slutligen håller jag med Ulf Holm om att instruktioner, regleringsbrev och andra signalverktyg är oerhört viktiga för att man ska kunna vara tydlig med målsättning och annat. Jag ska i början av det nya året hålla anförande inför den nya organisationen Arbetsförmedlingen och 500 arbetsförmedlingschefer. Där finns ett tillfälle att kunna tydliggöra en del av vad jag förväntar mig i form av efterlevnad av de förordningar som faktiskt finns och som avser att ta hand om en del av den problematik som interpellanterna tar upp.
 
Överläggningen var härmed avslutad.