Ta den goda inflationen med den onda

Aldrig tidigare har Sverige haft så låg, stabil inflation som nu. Frågan är hur länge den består.

”Hata inflationen”, manade Mona Sahlin som arbetsmarknadsminister när hon på 1990-talet försvarade den nya linjen inom penningpolitiken: Sänk inflationen och ge Riksbanken fria tyglar utan att politiker lägger sig i.

Men inflationen är egentligen inte skadlig i sig, bara den är förutsägbar, anser docent Klas Fregert på Lunds universitet. I en nyutkommen bok, Inflation, studerar han fenomenet under 300 år.

– Man bör inte hata all inflation men kanske en inflation på över 10 procent. Så hög inflation är nästan aldrig stabil. Då blir den oförutsägbar och därför skadlig, säger han.

Positiv effekt
Att ha en förutsägbar inflation ger goda återverkningar på hela ekonomin.

– Om inflationen är förutsägbar kan parterna till exempel förhandla om reallöner där man vet hur stor del som behövs för att kompensera för den kommande inflationen, säger han.

Trots att många redan tar dagens låga inflation som naturlig är situationen unik. Aldrig tidigare har Sverige haft så många år i sträck av stabil inflation.

Historiskt är också motsatsen till inflation lika vanlig, det vill säga att pengar i stället blir mer värda för varje dag (deflation). Och kasten mellan hög inflation och hög deflation har alltid varit mycket snabba, med bara några få års mellanrum, alltsedan början av
1700-talet.

Växlar till tryggare investeringar
För en ekonomi är det påfrestande. Vid inflation gör sig folk av med pengar och köper det som har mer bestående värde, som guld eller fastigheter.

I tider av deflation sparar folk i stället. De lånar inte ut och slutar handla, eftersom pengarna stiger i värde allt eftersom.

– Just nu finns nog ingen risk för deflation, men kring år 2000 diskuterades det som en fara. Har man för låg inflation har man också för låga räntor, och går inflationen ned till noll så tappar Riksbanken sin styrförmåga.

– Och har man kommit in i en tid av deflation så är det svårt att komma ur den.

Historiskt undantag
Efter 1970-, 1980- och 1990-talens långvarigt höga inflation utan perioder av deflation (vilket även det var ett historiskt undantag) är Riksbankens mål nu att hålla inflationen runt 2,0 procent.

Inflationen har dock legat i snitt runt 1,0 procent per år sedan målet infördes.

Betyder inte det att Riksbanken har misslyckats?

–  Jag vill egentligen inte recensera Riksbanken, men den har ju fått kritik för att ha varit för försiktig och legat för lågt.

Vilken är då den bästa inflationsnivån?

– Det är svårt att säga. Nu siktar vi på 2,0 procent, men många ekonomer anser att 4 till 5 procent skulle fungera ännu bättre.
Men även om inflationsmålet är överordnat måste Riksbanken tänka på hur konjunkturen svänger för att föra inflationen till målet.
Däremot bör Riksbanken inte fästa så stor vikt vid att försöka spräcka finansbubblor, som den i it-branschen för sju år sedan, eller den finansbubbla som en del nu ser i den överhettade fastighetsbranschen.

– Det är den konventionella vis-domen. Sveriges Riksbank har varit otydlig när det gäller huspriserna. Men den allmänna principen är att det är bättre att agera efter att en finansbubbla har spruckit. Men det är lite av en olöst fråga.
Inte heller globaliseringen, med mängder av billiga importerade varor på den svenska marknaden, förändrar inflationen nämnvärt på lite sikt, enligt Klas Fregert.

– Det gynnar oss genom att en del av vår ökade konsumtionskraft beror på billiga varor från Kina, men det är inte givet att det underlättar inflationspolitiken i sig.

Men om importen minskar och globaliseringen upphör?

– Kortsiktigt skulle inflationen gå upp, men på lång sikt bör inte det vara något problem.

Efter nära 300 år av turbulens har vi nu alltså lite lugn och ro. Kommer då den låga inflationen att hålla i sig?

– Vi kan hoppas det. Men blir det stora jordbävningar och krig och elände så vet man aldrig, säger Klas Fregert.