FRÄMLIGSFIENTLIGHET. När Mona Sahlin valdes till s-ordförande blev sverigedemokraternas Jimmie Åkessson glad. Med Mona Sahlin i stället för Göran Persson vid rodret kommer socialdemokraterna inte längre att kunna spela på en image av falsk traditionalism, lantlighet och folkhemsnostalgi. Det faktum att socialdemokraterna är ett kulturradikalt, mångkulturalistiskt och samhällsupplösande parti kommer att bli uppenbart för hela väljarkåren… skrev han i ett pressmeddelande och lovade att sd nu skulle intensifiera kampen om s-väljarna.

Han vet vad han gör. Åkesson ingår i en internationell rörelse av radikala högerpartier med årtionden av erfarenheter.
I boken Frp-koden tar den norske journalisten Magnus E. Marsdal Fremskrittspartiets förvandling från ett litet nyliberalt skattesänkarparti till Norges största högerparti som utgångspunkt för att förklara genomslaget.

Vägen har gått genom arbetarklassen. Grundtesen är att det finns ett stort glapp mellan en mer kulturradikal elit i Oslo och många arbetarväljare. De lever olika – och tycker olika. Fremskrittspartiets väljare är ofta radikala i socioekonomiska frågor, men konservativa i värdefrågor som jämställdhet, invandring och miljö. Oslo-eliten är dess motsats.

Genom att utmåla socialdemokratins ledare som snobbiga elitister, som bryr sig mer om flyktingar och jämställdhet, än om nedlagda industrier och bra sjukvård, kan Fremskrittspartiet ta över vänsterns roll som försvarare av de små människorna – eller snarare de norskfödda arbetarmännen – mot överheten. Så förvandlas, i retoriken, majoriteten till en undanskuffad grupp, hotad av kvinnor, invandrare och karriärsossar.

Arbetarna står till höger i värdefrågor
Det är precis vad Jimmie Åkesson försöker göra i sitt pressmeddelande. Retoriken kan gå hem, därför att den inte helt är gripen ur luften. Den intensifierade internationella konkurrensen och de nyliberala normernas genomslag har minskat utrymmet för nationell omfördelningspolitik. När de etablerade partierna är ense om budgetdisciplin, tillfälliga anställningar och privatiseringar kan den traditionella höger-vänsterskalan ersättas av en ny uppdelning mellan kulturradikaler och konservativa.

Lite förenklat har många arbetare tidigare röstat vänster trots att de inte delar vänsterns hållning i värdefrågor, bara därför att de vet att vänstern försvarat deras materiella intressen. Om den inte gör det, går de åt höger.

Att som Åkesson reducera Sverigedemokraternas väljare till reserv-sossar är dock en kraftig förenkling. Valdata visar att det snarare är högersympatisörer än vänsterväljare som röstat brunt. Socialt finns en överrepresentation av arbetslösa, LO-anslutna, studenter, egna företagare och män.

Vänsterretorik och högerpolitik
Den mer komplexa bild som framträder ligger i linje med hur det ser ut i andra länder, där de högerpopulistiska partierna, vanligtvis bygger sitt stöd på två grupper: småföretagare, som står till höger i ekonomiska frågor, och arbetare, som oftast står mer till vänster.

Det intressanta med detta är – om det nu stämmer –  att det borde vara lätt att splittra partiet. Sverigedemokraterna håller sig, precis som Fremskrittspartiet och delvis Front National, med en vänsterretorik samtidigt som deras program är klassisk högerpolitik. Sd vill bland annat privatisera mera, avskaffa förmögenhetsskatten, sänka fastighetsskatten och arbetsgivaravgifterna och försämra lagen om anställningsskydd.

Det finns skäl att vara lite misstänksam mot Marsdal, när han propagerar för att en vänster som vågade vara mer ekonomiskt radikal och mer folklig skulle sopa mattan med Fremskrittspartiet. Inte bara för att denne vänsterjournalist antagligen skulle ha velat se en mer radikal socialdemokrati alldeles oavsett om det hade funnits ett framgångsrikt Frp eller inte. Utan också därför att han tonar ner betydelsen av partiets främlingsfientlighet till förmån för folket-mot-eliten-modellen.

Vad lockar högerradikala väljare?
Oxfordforskaren Elisabeth Ivarsflaten har jämfört valresultaten från sju olika länder, där högerradikala partier nått över fem procent. Hon har testat följande fyra hypoteser vad som fått väljare att rösta på till exempel Front National, Dansk Folkeparti och Vlaams
Blok:

  • missnöje med landets ekonomi
  • misstro mot det politiska etablissemanget
  • att man ogillar miljöanpassningen av samhället
  • missnöje med migrationspolitiken.

Endast migrationspolitiken håller i alla länder. En förutsättning för att ett högerradikalt parti ska bli framgångsrikt är därför antagligen att det kan kanalisera missnöjet med migrationspolitiken bättre än de etablerade partierna.

Detsamma gäller nog Sverigedemokraterna. Vallokalundersökningen visar att den fråga som sd:s väljare tyckte var allra viktigast var just flyktingar/invandring.

Även om dessa data ändrar bilden av sd-väljarnas motiv en del, så blir uppgiften för motståndarna densamma: att inte förskjuta debatten till invandrings- och integrationspolitik – i de frågorna har Sverigedemokraterna enligt Integrationsbarometern ett potentiellt stöd på omkring 24 procent – utan istället låta ekonomi och välfärd dominera den politiska kampen.

Folkpartiets dubbelspel
Om de etablerade partierna alltså vinner kollektivt på att inte spela på sd:s planhalva, så kan det ändå vara lockande för ett enskilt parti att försöka attrahera de främlingsfientliga väljarna – särskilt om man är ensam om det. Folkpartiet har redan börjat.

Men eftersom fp sluter upp kring arbetskraftsinvandring kan och vill de inte propagera för minskad invandring. Istället gör de sina
utspel inom integrationspolitiken.

Förslaget om språktest inför valet 2002 gav ett snabbt skutt i opinionssiffrorna och sedan dess har en rad idéer med försiktigt främlingsfientlig eller nationalistisk touch luftats, oftare av enskilda politiker än av partiet: gynundersökning för barn till invandrare i syfte att stoppa könsstympning, slöjförbud, litteraturkanon och förbud för elever att tala hemspråk i skolan för att bara nämna några.

Elisabet Ivarsflaten tar just folkpartiets språktest som exempel på hur ett parti med en anständig historia kan lansera sådana idéer utan att riskera rasiststämpeln. Deras historia blir till ett slags sköld, menar hon. De kan svårligen
misstänkas för att vara främlingsfientliga och är därför friare att faktiskt vara det.

Sköldteorin grundas i att de flesta människor inte vill förknippas med rasism och därför måste motivera sin röst på ett främlingsfientligt parti med något annat: Jag röstar på dem, därför att de alltid stått för lokaldemokrati/en bra skattepolitik/bra välfärd, och så vidare.

Sd har ingen chans, men…
Att framgångsrika främlingsfientliga partier behöver en sköld av anständig historia är också anledningen till att Ivarsflaten tvivlar på att sd kommer att ta sig in i riksdagen, trots en välfylld partikassa och att de släpps fram i medierna.

Hon har studerat alla de europeiska radikala högerpartierna. Av 41 partier har 34 misslyckats med att ta sig in i parlamenten. De har alla bildats främst för att bekämpa invandringen och därför saknat en sköld. Av de sju som däremot lyckats har alla, utom Front National, haft en.

De har till exempel, som Fremskrittspartiet och Dansk folkeparti en gång främst varit skattesänkarpartier. Sverigedemokraternas historiska kopplingar till den rasistiska kampanjorganisationen BSS och nazistiska grupper innebär att de saknar sköld. Det är därför bara om de lyckas med tricket att mobilisera på främlingsfientlighet och samtidigt dölja just detta, som de kan nå riksdagen 2010.

Om Ivarsflaten får rätt, betyder det att det stora hotet mot ett civiliserat, humanistiskt Sverige – på riksplanet – kanske inte kommer från Sverigedemokraterna, utan snarare från partier med en mer anständig historia, som lockas att överta deras väljare genom att delvis överta deras politik.

FAKTA: Källhänvisningar

  • Magnus E Marsdal Frp-koden. Hemmeligheten bak Fremskrittspartiets suksess Forlaget Manifest 2007
  • Sverigedemokraternas handlingsprogram
  • SVT:s vallokalundersökning 2006
  • Elisabeth Ivarsflaten What Unites Right-Wing Populists in Western Europe? Re-examining grievance mobilization models in seven successful cases. University of Oxford
  • Elisabeth Ivarsflaten Reputational Shields:Why Most Anti-Immigrant Parties Failed in Western Europe, 1980-2005. University of Oxford
  • Jens Rydgren Radical Right-wing Populism in Sweden and Denmark The Centre for the Study of European Politics and Society Papers
  • Integrationsbarometern 2007

Petter Larsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen