ROMANBIOGRAFI. Arbetarlitteraturen är på frammarsch. Böcker som vi omedelbart känner igen som arbetarlitteratur – exempelvis självbiografiska uppväxtskildringar som sätter klasserfarenheter i centrum – hyllas av såväl läsare som litteraturdebattörer. Detta gläder naturligtvis arbetarlitteraturens vänner.

Men ännu mer glädjande är att det också bryts ny arbetarlitterär mark – att traditionen förnyas av författare som vågar pröva nya grepp. En av dessa är Ann-Charlotte Alverfors, som nyligen publicerat den självbiografiska bildroman Vem ska trösta Gösta?

Visst skriver även Alverfors (bland annat) om en uppväxt som präglats av (bland annat) det svenska klassamhällets sociala lagar. Men hon gör det inte på socialrealistiskt manér. I stället berättar hon anekdotiskt och episodiskt och visar på drygt 200 sidor upp en större stilistisk bredd än ett helt arbetsplatsbibliotek. Det lågmält personliga varvas med svavelosande utfall. Lyrisk skönskrift blandas med kåserande ordlekar. Dessutom är innehålligt minst lika spretigt som stilen.

Barndomsminnen avlöses av hätska angrepp på exempelvis högerregeringens kulturpolitik, Linda Skugges litteraturkritik och det småländska stationssamhällets moralism.

Resultatet är gott. Man njuter av snygga formuleringar, rörs av finstämdheter, upprörs av skildrade orättvisor, och entusiasmeras när författaren ryter till. Som vän av arbetarlitteraturen blir man också glad över att traditionen fått ett så nyskapande tillskott.

Magnus Nilsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen