Regeringens förslag till differentierad arbetslöshetsavgift bryter mot den rollfördelning som bör finnas mellan en regering och arbetsmarknadens parter. Förslaget kommer dessutom att få ett antal konsekvenser som regeringen inte tycks vara medveten om. Däremot kommer förslaget inte att få de effekter som regeringen säger sig vilja uppnå.

Inför 2007 års avtalsrörelse framfördes krav på att i avtalsrörelsen kräva kompensation för de av regeringen vidtagna försämringarna av arbetslöshetsersättningen. När vi fastställde avtalskraven valde vi att inte ha med några sådana krav. Skälet var att en majoritet ansåg att det var principiellt fel att i avtalsrörelsen kräva kompensation för i demokratisk ordning fattade beslut. Det var viktigt att värna det respektavstånd som bör finnas mellan statsmakterna och arbetsmarknadens parter.

I oktober 2007, när merparten av årets avtalsrörelse är klar, lägger regeringen fram förslag på förändringar av arbetslöshetsförsäkringen som syftar till att införa en direkt koppling mellan arbetslöshetsavgiften och löneförhandlingarna. Avgifterna till de olika a-kassorna ska beaktas i löneförhandlingarna.

Regeringens syfte är att direkt påverka löneförhandlingar. En fråga som de fackliga organisationerna starkt ogillade men som de av principiella skäl valde att inte ta upp i löneförhandlingarna vill regeringen nu tillföra löneförhandlingarna.

Öppnar för förändrade villkor
Regeringens handlande är ett brott mot en grundkodex på svensk arbetsmarknad. Det har ansetts viktigt att det är arbetsmarknadens parter som har ansvaret för lönebildningen. Det blir nu legitimt för varje regering att förändra arbetslöshetsförsäkringen i syfte att påverka löneförhandlingarna.

Om det är legitimt att söka påverka löneförhandlingarna genom att ändra i arbetslöshetsersättningen så bör det också vara tillåtet att via politiska beslut ändra på andra frågor i syfte att påverka löneförhandlingarna och stärka den ena eller andra partens position.

Regeringen går dessutom så långt att den vill påverka formerna för lönebildningen och löneökningarnas fördelning. Regeringen vill att utfallet av löneförhandlingarna ska bli olika beroende på hur hög arbetslösheten är i varje a-kassa. Regeringen uttrycker därmed sin uppfattning om både formerna för löneförhandlingarna och löneökningarnas fördelning. Har det någonsin tidigare inträffat?

Tvärs emot praktiken
Förslaget får konsekvenser som regeringen själv inte verkar ha uppmärksammat. Förslaget ger starka incitament till kortare avtalsperioder och förutsätter att löneökningarna i huvudsak regleras i förbundsavtalen. Förslaget går dessutom på tvärs mot hur lönebildningen fungerat i Sverige under de senaste tio åren.

En ytterligare konsekvens är att arbetsmarknadens parter i nästa avtalsrörelse med stor sannolikhet har att hantera en ny och besvärlig fråga i vilken motsättningarna kan förväntas bli stora. De fyra avtal som träffats under Industriavtalets historia har varit treårsavtal. Om parterna på arbetsmarknaden skulle vilja och ha förmåga att anpassa sig till de av regeringen framlagda förslagen måste avtalsperioderna bli kortare. Det är inget regeringen direkt uttrycker men det är en indirekt effekt av förslagen.

Arbetslöshetsavgiften ska ändras varje år. Tanken är arbetslöshetsavgiftens storlek i sin tur ska påverka lönen. Då måste förhandlingar ske oftare än i dag.

Kan inte påverka utfallet
Ska regeringens förslag fungera måste det allra mesta av löneökningarna regleras i förbundsavtalen på riksnivå. Tanken är att arbetslöshetsnivån och därmed kostnaderna för arbetslösheten ska beaktas per bransch. Om parterna är överens om så kallade sifferlösa avtal eller om löneökningarna på förbundsnivå är låga kan inte parterna på branschnivå påverka löneutfallet. En enskild individ kan rimligen inte se kopplingen mellan den egna löneökningen och förändringar av arbetslösheten i en a-kassa.

Lönebildningen och dess institutioner har reformerats kraftigt under de senaste tio åren. Med Industriavtalet, som tecknades mellan parterna inom industrin 1997, och det några år senare inrättade Medlingsinstitutet skapades två viktiga institutioner på svensk arbetsmarknad. Förhandlingarna har skett på förbundsnivå. Det innebär att löneökningsbestämmelser och förändringar av allmänna anställningsvillkor kunnat anpassas till de olika branschvisa förutsättningarna.

Det materiella innehållet har ändå varit likartat. Uppgörelserna inom den för internationell konkurrens utsatta industrisektorn har träffats först. Industrins avtal har haft en viktig normerande roll på hela den svenska arbetsmarknaden. Regeringen föreslår nu att lönebildningen ska ske utifrån helt nya principer som går helt på tvärs med den modell som parterna på svensk arbetsmarknad utifrån sina ibland dyrköpta erfarenheter mejslat fram.

Kan vilja fortsätta
Regeringen borde redan av ovanstående redovisade skäl dra tillbaka förslaget om en differentierad arbetslöshetsförsäkring. Det är ju möjligt att regeringen gör en annan bedömning och ändå vill gå vidare med förslaget. Därför kan det finnas skäl att redovisas ett antal brister i regeringens förslag ställt mot de av regeringen själv angivna syftena med förslaget.

Idag finns 36 arbetslöshetskassor. De flesta följer en indelning utifrån hur de fackliga organisationerna är organiserade. Av det följer att en del kassor är kopplade till en bransch, andra spänner över flera branscher och sektorer, ytterligare andra a-kassor följer en indelning utifrån en yrkesgrupp. Löneförhandlingarna följer helt andra mönster och har idag helt andra utgångspunkter. Hur ska då regeringens idé kunna fungera?

Kollektivavtal om löneökningar och allmänna anställningsvillkor på branschnivå är en överenskommelse mellan två parter, fack och arbetsgivare. Det är två parter som har ansvaret för löneökningarna. När en överenskommelse är träffad gäller fredsplikt.

Arbetsgivarens utgift
Om det blir ytterligare löneökningar som en effekt av förhandlingar på arb
etsplatsnivå eller på individnivå beror i slutändan på om arbetsgivarna är beredda att betala mer än vad riksavtalet föreskriver. Hur stora de totala löneökningarna blir har således arbetsgivarna störst möjlighet att påverka. Detta tycks regeringen ha glömt bort. Om man har uppfattningen att arbetslöshetsavgiften ska differentieras branschvis och påverka löneförhandlingarna borde den part som har den största påverkan, arbetsgivarna, stå för den kostnaden.

Regeringen säger att de har stöd för sina förslag i olika former av forskning. Den forskning som finns på detta område utgår dock från teoretiska modeller alternativt empiriska data från länder med helt andra lönebildningssystem än det svenska. I denna forskning påverkas inte utfallet av förhandlingarna i en bransch av utfallet i andra branscher. Det strider helt mot de förutsättningar som gäller för lönebildningen i Sverige.

Beror på kassan
Om inte regeringen drar tillbaka förslaget kommer parterna att ha att hantera en helt ny och förmodligen mycket besvärlig fråga i de kommande avtalsrörelserna. För arbetsgivarna innebär det att de anställda behöver betala en försäkring som är olika stor beroende på vilken a-kassa som den anställde tillhör.

Frågan hölls borta från 2007 års avtalsrörelse men nu vill regeringen koppla samman arbetslöshetsförsäkringen och lönebildningen. På vilket sätt de fackliga organisationerna kommer att hantera denna fråga återstår att se men det är stor risk att arbetsmarknadens parter nu har en ny besvärlig fråga att hantera.

Läs också: faktabakgrunden till debattartikeln om differentierad arbetslöshetsavgift

Tommy Andersson, ordförande Grafiska Fackförbundet
Ulf Bengtsson, ordförande Sveriges Ingenjörer
Kjell Dahlström, ordförande Skogs- och Träfacket
Mari-Ann Krantz, ordförande Sif
Stefan Löfven, ordförande Industrifacket Metall
Hans-Olof Nilsson, ordförande Svenska Livsmedelsarbetareförbundet
Jan-Henrik Sandberg, ordförande Pappersindustri-arbetareförbundet

Skriv ett e-postbrev till redaktionen