Konjunkturinstitutet har en grannlaga uppgift. På KI:s ekonomiska prognoser bygger flera tunga samhällsaktörers handlande. Företag och fackföreningar använder institutets analyser när de formulerar sina avtalskrav, riksbanken sätter räntan efter att ha lyssnat på dess råd och finansministrar fastställer statsbudgeten med hänsyn till dess bedömning av det ekonomiska läget.

Det är kort sagt av största vikt att KI räknar rätt och att alla kan lita på att dess ekonomer uppträder med oväld. Kruxet är bara att när det gäller ekonomisk politik glider förment värderingsfri faktaredovisning lätt över i politiska rekommendationer som långt ifrån är opartiska. I värsta fall bygger rekommendationerna på felaktiga fakta – och då kan KI-rapporteringen få direkt skadliga följder.

KI gav förra veckan ut en uppmärksammad lönebildningsrapport. Rapporten utformades som ett slags recension över årets avtalsrörelse. Rapportens slutkläm var att löneökningarna, som KI beräknar till i snitt 4,6 procent de närmaste tre åren, blir för höga för att vara förenliga med riksbankens inflationsmål och fortsatt minskad arbetslöshet.

Finns fog för det påståendet? Lönerapportens underförstådda budskap är ju att riksbank och regering bör strama åt ekonomin. För riksbankens del genom att hålla räntan hög, för regeringen genom fortsatta besparingar i de sociala systemen. Det är ju de metoderna som brukar användas för att dämpa en för hög efterfrågan i ekonomin.

Fel tillfälle att kyla av ekonomin
Låt oss hoppas att varken riksbank eller regering lyssnar till den uppmaningen. Allt fler tecken i vår omvärld och inom landet tyder på att högkonjunkturen passerat sin topp. Att i det läget kyla av ekonomin är oklokt. Att hålla nere efterfrågan under en lågkonjunktur är alltid fel.

Ytterligare ett skäl för riksbank och regering att inte lyssna på KI är att dess löneprognos för kommande tre år verkar vara felräknad. Felet består i att rapportförfattarna missförstått de centrala avtalen, bland har de dubbelräknat lönegarantin inom industrin och gjort felaktiga viktningar av olika avtalsområden.

Dessa räknefel leder till att prognosen överskattar löneökningarna med omkring en halv procent. Risken för att företagen behöver höja priserna för att kompensera sig för löneökningarna är följaktligen betydligt mindre än vad KI tror.

Avtalen håller sig inom den samhällsekonomiska ramen
Årets centrala avtal ger något högre lönehöjningar än föregående avtalsperiod. Men det sker efter ett antal år med god tillväxt, exempellöst höga vinster i näringslivet och en stark produktivitetsökning. Avtalen håller sig väl inom den samhällsekonomiska ram som KI själv angav för ett år sedan.

Att KI nu i efterhand med hjälp av missförstådd statistik gör en annan bedömning kan möjligen bero på att rapportförfattarna tycker att låglönesatsningarna och kvinnolönepotterna blivit för stora, åtminstone antyds det mellan raderna i rapporten. Men därmed är de inne på eget tyckande som de borde avstå ifrån. Vad som är en rättvis fördelning av produktionsresultatet är inte en fråga för experter.

De senaste tio åren har lönerna varje år ökat en halv procent mer för höglönegrupperna. Årets avtal innebär att utvecklingen mot ökade lönklyftor bromsats upp. Alla gillar inte det, men att påstå att vi inte skulle ha råd att höja lägsta lönerna är nonsens. Det är vad de som har det bra förspänt alltid påstår men historien visar att de alltid haft fel. Inget är så produktivt som rättvisa löner.