Från Degerfors till resten av världen

Jari Kurtti och Karl-Erik Landgren övar i järnverkets smedja. Foto: Lennart Gustafsson.

Nils Landgren lär vara en av världens bästa trombonister. Jag känner inte till så många av hans medtävlare, men nog är det någonting alldeles speciellt med hans vindlande tonåkningar. De kan få mig i ett tillstånd som liknar barndomens första fascination inför ekot från åsar och över skogstjärnar.

Att där också fanns ett historiskt djup kunde man väl aldrig ana. En koppling till brukskultur och amatörmusik som går från 1800-talet och fortsätter ända in i framtiden. Snarare har jag känt mig lite misstänksam, eftersom han är så tjusig och cool.

Men så här var det: Disponent Odelberg, som ledde Degerfors järnbruk med enorm framgång under början av seklet, var lika förtjust i musik som han var misstänksam emot fackföreningar.

Mitt i kalla natten
Odelberg lät grunda en musikkår och tillhandahöll instrumenten gratis till dem som ville vara med. Som motprestation skulle orkestern uppträda vid högtidliga tillfällen, till exempel stiga upp mitt i kalla natten i januari och hålla serenad för alla högre tjänstemän som hette Karl.

En av musikerna var Erik Landgren, född 1885, esskornettist, akrobat, med mera – och redan från unga år aktiv i fackklubben inom Järn- och metallindustriarbetareförbundet. När den bildades kallade disponenten till sig ordförande:

– Ni, Nyström, lär vara ledare för det fördömda packet och dessa snorynglar. Nu är Nyström så god att avsäga sig ordförandeskapet och omedelbart se till att fackföreningen blir upplöst. Om inte Nyström genast raderar ut fackföreningen från kartan i Degerfors får han och de som gått med sparken.

Nyttig påminnelse
Men facket blev kvar, medan Odelberg efter en finansiell kris fick lämna sitt livsverk. Och musiken bara växte. Faktum är att det nyutkomna praktverket I afton Landgrens – förutom att vara både en njutning att läsa och ett tvärsnitt genom den svenska nutidshistorien – ger en nyttig påminnelse om grundvalen i det sanna folkbildningsarbetet: Bokens berättelser inskärper vikten av dessa eldsjälar som ger folk möjlighet att finna och utveckla talanger de kanske inte ens visste om.

En sån eldsjäl, som rent konkret sätter instrumenten i händerna på folk så att det händer grejer, det är Eriks son och Nisses far, Karl-Erik, född 1917 och still going strong i diverse sättningar. Mest tagen blir jag kanske av berättelsen om swingorkestern Verksmässingen, som började med att Karl-Erik brukade öva etyder på kornetten i järnverkets smedja under lunchraster och nattskift. Allt fler musiker anslöt sig, och Verksmässingen har nu 30 år och en mängd konserter på nacken.

Man kan höra deras enormt fina versioner av Star Dust och It Don’t Mean a Thing på den medföljande cd-skivan, som redan den vore värd en egen artikel: Den täcker hela seklets repertoar med visor, lackskiveknaster, umpamusik, jazz och rock’n roll – upp till en alldeles underbar version av Stings Fragile med Nils och Orphei Drängar, inspelad i år.

Musikalist mod
Och denne Nisse, vilken respekt han inger. Trots att han är inblandad i ett världsomspännande nätverk som för den improviserade musiken mot ständigt nya höjder verkar han alltid vara beredd att träffa ungdomar och amatörer och lära ut av sitt kunnande och av sitt musikaliska mod.

Han vet att hans begåvning går tillbaka på en tradition och han återgäldar sin tacksamhet genom att föra traditionen vidare. Inte för att söka sig mot det gamla, utan genom att låta möjligheterna utvecklas i nuet, såväl musikaliskt som mänskligt.

Fotnot: I afton Landgrens – om musikens rötter, drömmar och lidelse av Lisbeth Axelsson och Rolf Jansson. En cd följer med boken: Musik under 70 år av familjen Landgren, bekostad av IF Metall-klubben vid Degerfors Järnverk.