MEDIALOG. Låt oss ta en titt på teveflabbet.  Först fanns skrattmaskinen i USA. Sen kom den hit. När den brast ut i mekanik, tänkte jag på  Orwells 1984. För teve går in i det privata, in i hemmen. Jag fick inte ens ha mitt skratt ifred. Någon bestämde ”skratta här”. Och ju mindre roligt, ju mer skrattmaskin. Skrattmaskinen avslöjade ett dåligt självförtroende.

Aj, de trodde inte på programmet. De måste ha en krycka. Teve förvandlades till en sjuk patient. Sen kom nästa flabbsyndrom. De riktiga flabben i tävling-charad-lekprogram. Deltagarna ska skratta så mycket som möjligt åt ingenting. Jag mulnar rejält. Hur går snacket på teve om oss egentligen? Tittarna skrattar, om känt folk skrattar?

Vad är detta för människouppfattning?  Sitter folk i sina soffor och skrattar för sig själva ihop med de där ängsliga mediakåta typerna? Åt ingenting.

Eller sitter folk helt oskrattiga och glor ilsket på typerna, som nästan skrattar ihjäl sig? Åt ingenting. Se det framför er i varje soffa från Skanör till Abisko.

En hotfull bild. Och publikflabbet. Återuppståndna Svensson, Svensson har snäll skrattpublik. Man ser den aldrig. För då skulle kanske även studions skrattorder synas. Skrattmaskinen har flyttat in hos publiken.

Det mest ironiska är Babbens heta stol. Känd person utsätts för skämt och ska hålla sig för skratt. Som om det vore svårt. Vilken självbild av oemotståndlig humor! Här biter teve sig själv i svansen. Titta! Kejsaren är naken.

Läs också: "MEDIALOG: Detaljerna som fastnar" 9/11 2007
Läs också: medialogen "Amerikaniseringen av våra hjärnor"

Agneta Klingspor
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen