ANALYS. Vårdförbundets uppsägning av löneavtalet med Sveriges Kommuner och Landsting har inte blivit särskilt uppmärksammad.

Debatt- eller ledarsidor har bara i förbigående konstaterat uppsägningen och den väntande löneförhandlingen under våren 2008.
Detta trots att Vårdförbundet och SKL har ett så kallat tills­vidareavtal med en garanterad löneökning på två procent om året som en bottenplatta, inga individgarantier eller fördelningsregler. Uppsägningen är därför allt annat än vardagsmat.

Dess symboliska betydelse kan inte överskattas: Ett av arbetsmarknadens mest framgångsrika förbund under det senaste decenniet överger det avtal som till vardags brukar beskrivas som modernt, framåtsyftande och utvecklande.

Ingen annan utväg
Erfarenheterna från 2007 är så dåliga, enligt Vårdförbundet, att uppsägning var enda möjligheten. Det garanterade golvet för löneökningarna – de två procenten – kom på alltför många ställen att bli ett tak. Sjuksköterskornas löner utvecklades svagare än för de flesta andra grupper på arbetsmarknaden, och de som envisas med tidsbegränsade avtalsperioder och ett mer traditionellt innehåll i avtalen hade mer framgång.

Efter tio goda år, då förbundets medlemmar så gott som alltid tillhört lönevinnarna, blev 2007 en kalldusch och protesterna mycket starka. Att överge tills­vidare­avtalet var enda möjlig­­heten.

För tillskyndarna av sådana löpande avtal, och sifferlösa avtal eller sådana som ger en låg garanterad löneökning, är Vårdförbundets uppsägning en svår motgång. Det blir definitivt inte lättare att övertyga andra yrkesgrupper om riktigheten i modellen när en så omhuldad grupp som sjuksköterskorna hoppat av.

Funnits i snart två decennier
Trenden med sifferlösa avtal eller avtal med en låg bottenplatta har sitt ursprung i det tidiga 1990-talet då arbetsgivarorganisationen Almega och Ledarna tecknade ett sådant löneavtal.

Det beskrevs då som höjden av modernitet och framåtsyftande när lönesättningen blev så lokal den någonsin kunde bli. I spåren av Ledarnas avtal förväntade sig arbetsgivarna en rad liknande uppgörelser.

Men riktigt så blev det inte. De flesta förbund var svårflirtade och, med undantag för enstaka tjänstemannagrupper och offentligt anställda akademiker, har märkvärdigt lite hänt under 2000-talet.

Och vilken effekt Vårdförbundets uppsägning får på den omgivande arbetsmarknaden är för tidigt att säga. Men någon rusning till tomma avtal som saknar en ram för löneökningarna och fördelningsregler, som till exempel individgarantier, är svårare att se i dag än i går.

Ladda ner: Medlingsinstituets ordlista på avtalsbegreppen