Socialdemokraterna har dragit igång sitt rådslag om arbetsmarknadspolitiken. Av allt att döma blir a-kassan ett viktigt inslag i det kommande rådslaget.

Det är utmärkt. För att en framtida socialdemokratisk regering verkligen ska kunna forma ett övergripande regelverk för en stabil och fungerande a-kassa krävs det dock att debatten vidgas och får en annan inriktning än hittills.

Den inledande rådslagskonferensen diskuterade mest om hårdare krav på de arbetslösa leder till lägre arbetslöshet. Det är att fastna i en debatt som borgerligheten vill driva. Diskussionen blir dessutom tämligen meningslös nu när den socialdemokratiska riksdagsgruppen lagt en partimotion som ställer krav på att den högsta ersättningsnivån höjs till 920 kronor per dag.

Med en sådan höjning närmar vi oss ambitionen att ge en 80-procentig ersättning till alla arbetslösa, men den förändringen räcker inte när vi har en a-kassa som såväl i sina detaljregler som på ett övergripande plan innehåller så många konstruktionsfel att en total översyn ter sig nödvändig.

A-kassereglerna motverkar jämställdhet
På detaljplanet har vi inträdesvillkor och ersättningsregler som inte överensstämmer med varandra och dessutom är dåligt anpassade till en tid med många tidsbegränsade anställningar. Vi har också avstängningsregler som är direkt kontraproduktiva i en politik som vill se människor flytta till nya jobb när det inte finns några på hemorten. Den som är gift med en arbetslös som ska flytta måste, till exempel, ta en avstängning från a-kassan på 45 dagar om han/hon vill flytta med sin äkta hälft. Hur jämställdhet och delat föräldraansvar ska kunna uppnås med sådana regler är en gåta.

På det övergripande planet är den viktigaste felaktigheten att de fackliga a-kassorna har blivit myndigheter. Omvandlingen genomfördes under den socialdemokratiska regeringstiden och nu är det viktigt att partiet och fackföreningsrörelsen analyserar vådorna av myndifieringen och sedan verkar för att misstagen åtgärdas.

Facken förlorade allt inflytande över sina a-kassor
Fram till slutet av 1990-talet var de fackliga a-kassorna rent organisatoriskt styrda av sina stiftare, fackföreningarna. De var, i allt väsentligt, en del av de ideella föreningarna och de styrdes av demokratiska beslut fattade i den egna organisationen. I och med att JO ifrågasatte a-kassornas legitimitet inleddes dock en politisk process som successivt förvandlade a-kassorna till myndigheter.
 
På några år förlorade fackförbunden i stort sett alla befogenheter att styra sina a-kassor: de skulle stöpas i exakt samma form och styras utifrån samma av staten uppsatta detaljregler.

Den omvandlingen underlättade alliansens ambitioner att göra a-kassan till en bricka i sitt antifackliga spel. För när en a-kassa omvandlats till en myndighet vars verksamhet i hög utsträckning finansieras av medel från statskassan, framstår det som legitimt för regeringen att styra verksamhetens regelverk och betrakta dess utgifter som skattemedel.

 Men det ligger ett djupt fackligt intresse i att se a-kassorna för vad de varit och också bör förbli – som en del av en demokratisk folkrörelse. Och det är i grunden djupt felaktigt att betrakta den statsfonderade delen av a-kassersättningen som en skatt. Den statliga ersättningen kommer från arbetsmarknadsfonder som i sin tur baseras på arbetsgivareavgifter som ursprungligen byggdes på avtal mellan parterna och avstått löneutrymme.

Hela den grundläggande konstruktionen har blivit otydligare genom årtiondena men nu när det visat sig att a-kassan kan bli ett redskap för en löntagarfientlig politik framstår det som ett avgörande fackligt intresse att motverka en utveckling där a-kassans fonder kan ses som en del i oceanen av skatteintäkter.

Öronmärk pengarna till a-kassan
Det kan inte ske genom att en framtida socialdemokratisk regering återställer den a-kassa vi hade innan det borgerliga maktövertagandet.

I stället framstår det som rimligt att separera den del av arbetsmarknadsfonden som finansierar a-kassan från den övriga statsbudgeten och öronmärka pengarna grundligt.

För att motverka att arbetsmarknadsfonden töms bör den dimensioneras för att klara belastningarna under en normal konjunkturcykel. Under goda tider fylls fonderna på med avgifter från alla de arbetsgivare som anställer folk och betalar ut allt högre lönesummor och när lågkonjunkturen sedan kommer, bör pengarna räcka för att ge de arbetslösa en dräglig tillvaro fram till dess att hjulen börjar snurra igen.

Med tanke på att arbetslöshetsförsäkringen varit överfinansierad under lång tid bör det vara möjligt att bygga ett stabilt system utan orimliga kostnader. Det avgörande är den politiska viljan samt möjligtvis en nödutgång där staten kan bistå om det – mot förmodan – skulle uppstå en kraftfull asymmetrisk chock av det slag som var så hett omdebatterad inför folkomröstningen om euron.

Administrativt bör dock a-kassorna finansieras av medlemsavgifter och arbetsgivaravgifter med tydlig destination och uttalad ambition att bygga solidaritet inom hela löntagarkollektivet. På köpet får vi ett system som förtydligar det fackliga ansvaret utan att olika kollektiv och branscher spelas ut mot varandra – som i det system som borgerligheten inför nästa sommar.

Facket ska sköta a-kassan och parterna på arbetsmarknaden ska betala
När nu Thomas Östros och Luciano Astudillo ska leda det socialdemokratiska rådslaget om den framtida arbetsmarknadspolitiken bör de också stimulera till debatt om ett systemskifte som återbördar a-kassan till fackföreningsrörelsen att administrera och för parterna på arbetsmarknaden att finansiera långsiktigt.

När sedan byggstenarna är på plats bör vi kunna återskapa en a-kassa som får högre legitimitet genom en tydlig folkrörelseförankring och ett frivilligt medlemskap. En sådan ordning bör i sin tur skapa en bättre grund för alla de övriga åtgärder som krävs för att Sverige ska få en fungerande och mer rättvis arbetsmarknad.

Martin Viredius
Tredje vice ordförande i Transport
Skriv ett e-psotbrev till redaktionen