Vi har bara åtta år på oss att minska utsläppen av växthusgaser. Om vi inte lyckas med det är risken överhängande att den globala temperaturturhöjningen fortsätter av egen kraft och leder till att allt mänskligt liv hotas.

Den slutsatsen drar de vetenskapsmän från 130 länder som deltagit i FN:s klimatpanel. Forskarna är ense om att det är människan själv som är skuld till att vi närmar oss en klimatkatastrof. Framför allt är det industrivärldens enorma och accelererande förbrukning av olja och kol som hotar klimatet.

Redan dagens utsläpp medför enligt forskarna att jordens temperatur stiger med två grader de närmaste årtiondena. Följderna kommer att bli svåra: ökenutbredning, avsmältning av glaciärer, översvämningar, tropiska stormar och färskvattenbrist.

Med två graders temperaturhöjning hamnar vi farligt nära smärtgränsen för vad naturen tål. Men dit verkar vi oundvikligen vara på väg. Den stora ödesfrågan är om vi sedan kan få temperaturkurvan att plana ut.

Respittiden är kort. Allra senast 2015 måste utsläppen av växthusgaser börja minska. Och det räcker inte med en smärre reduktion. På längre sikt – efter några årtionden – måste de globala utsläppen ha minskat med mellan 50 och 85 procent.
Klarar världens länder en så snabb omställning? Och kommer de att ha den uthållighet som krävs?

USA är miljöboven nummer ett
Uppenbart är att insatser i enskilda länder är otillräckliga. Det krävs internationell samverkan och internationellt bindande regler. Hur varje land ska gå tillväga måste kunna variera, det centrala är att varje land klarar av sin kvot. Inga friåkare kan tillåtas.

Miljöboven nummer ett i världen är USA. Landet svarar ensamt för en fjärdedel av världens koldioxidutsläpp. Per capita räknat är de amerikanska utsläppen tre gånger större än i Europa, fyra gånger större än i Sverige, tio gånger större än i Kina och Latinamerika.

EU har som mål att minska utsläppen av koldioxid med 20 procent till 2020. Ambitionen är vällovlig, inte minst därför att EU därmed kan sätta press på USA. Hur målet ska nås är dock fortfarande oklart. Idén att lita till handel med utsläppsrättigheter är en bedräglig skenlösning.

I praktiken kommer den att leda till att de rika länderna köper upp de fattiga ländernas utsläppsrättigheter för att själva kunna upprätthålla en hög förbrukning av fossila bränslen. Följden blir att de fattiga länderna döms till evig fattigdom för att de rika länderna ska kunna fortsätta att smutsa ned atomsfären.

De rika länderna måste göra mest
Varje politiskt möjlig lösning av klimatfrågan måste utgå från att utsläppen per capita på längre sikt blir ungefär lika i varje land. Det förutsätter att reduktionen blir mångfalt större i de rika länderna och att de fattiga länderna får hjälp med att investera i miljövänlig teknik.

Egentligen handlar det om ett dubbelt fördelningsproblem: dels hur utsläppsreduktionen ska fördelas mellan länderna, dels hur den ska fördelas inom länderna.

Även det senare är en känslig fråga. Två årliga flygresor till mål utanför Europa orsakar lika stora koldioxidutsläpp som en svensk normalbilist åstadkommer under ett år. Den som har råd med flera charterflygutfykter och egen bil tär ofantligt mycket mer på miljön än den som varken har råd med det ena eller andra.