Det är omöjligt att konstruera skatte- och bidragssystem som inte går att missbruka. I sista hand måste vi lita till medborgarnas vilja att göra rätt för sig, till deras samhällsanda.

Hur står det då till med hederligheten i Sverige? Två utredningar – en från skatteverket från förra året och en i veckan framlagd av Delegationen mot felaktiga utbetalningar, FUT – har försökt uppskatta hur mycket svenskarna fuskar med skatter och bidrag. Beräkningarna är inte exakta, det handlar om gissningar och ibland inte ens om kvalificerade gissningar.

Några slutsatser kan ändå dras. Den ena är att skattefusket i kronor räknat är långt mer omfattande än fusket med sociala ersättningar.

Totalt uppskattas svenskarna smita från 120 miljarder i skatter, omkring 40 procent består av företagens momsfusk.
Det avsiktliga bidragsfusket uppskattas av FUT till tio miljarder. Lika mycket försvinner genom oavsiktliga fel, antingen därför att myndigheten räknat fel eller därför att bidragsmottagaren missförstått reglerna.

Mätt som andel av BNP uppskattas skattefusket till 5 procent och det avsiktliga bidragsfusket till 0,4 procent. Det är visserligen ont om internationella studier, men intrycket är ändå att jämfört med de flesta länder så framstår svenskarna som tämligen hederliga. Något samband mellan skattenivå och fusk finns inte; i länder med lägre skatter är skattefusket oftast mer utbrett än i länder med höga skatter.

Skattefusk drabbar samhället hårdare
När det gäller svenskt skattefusk bygger beräkningarna på nationalräkenskaperna. Men då dessa i sig bygger på ett skakigt statistiskt underlag, så blir kalkylerna därefter. Att nationalräkenskaperna inte lyckas fånga upp alla ekonomiska transaktioner betyder ju inte automatiskt att alla uppmätta avvikelser beror på skattefusk, vilket skatteverkets experter själva medger. Någorlunda klart är dock att företagarnas momsfusk och organiserat svartarbete leder till ett omfattande skattebortfall.

En ekonomisk skillnad mellan skattefusk och bidragsfusk är att skattefusk drabbar de offentliga finanserna relativt hårdare.
Om en svartbyggande statssekreterare lurar staten på 60 000 kronor i skatt och arbetsgivaravgifter så går de offentliga kassorna miste om hela summan. Statssekretaren överlåter ju åt andra skattebetalare att betala skola, sjukvård och annan offentlig service med det belopp hon undandragit.

Om en småbarnsförälder fuskar till sig en extra vabdag så återgår en del av beloppet till det allmänna genom att föräldrapenningen är beskattad. Fuskaren kan inte behålla hela förtjänsten.

Från moralisk synpunkt är beteendet i båda fallen oacceptabelt. Men faktum kvarstår. Skattefusket – oavsett nivån på fusket – skadar det offentligas finanser mer än fusk med beskattade socialförsäkringar. Ur kameral synpunkt är därför rationellt att lägga ner mer kraft på att jaga skattebrottslingar.

De avgörande skälen till att vi bör försöka stävja allt fusk, både det med skatter och det med bidrag, är dock inte främst ekonomiska utan handlar om vikten av att värna välfärdsstatens legitimitet.

Välfärden förutsätter högt skatteuttag
Våra välfärdssystem förutsätter ett högt skatteuttag. Alla är skyldiga att bidra efter förmåga, men alla ska kunna lita på att skattemedel hanteras med aktsamhet.

Smitare och fuskare kommer alltid att finnas, men det skadar inte om de ställs till svars lite oftare än de gör idag.