Mona Sahlin angrips i en onyanserad DN-ledare för att inte veta vad hon vill i skolpolitiken. Anledningen till tidningens utfall är att Sahlin vill undersöka om det är möjligt att nå en kompromiss med regeringen om betyg och nationella prov i skolan.

Enligt ledarskribenten finns inget för regeringen att diskutera så länge inte socialdemokraterna i alla delar ansluter sig till rege-ringens skolpolitik, alltså ställer sig i givakt för major Björklund.

Hur korkad får man bli? Sahlins skäl för att försöka vinna samförstånd om betygen och inget annat var att det är bra för skolorna om inte reglerna för betygssättning ändras alltför ofta.

Just betygsfrågan borde därför de politiska partierna med lite god vilja kunna föra åt sidan för att istället tvista om de väsentliga skolfrågorna.

Uppenbarligen tycker inte DN det, och inte Jan Björklund heller. De föredrar att tjafsa om när och hur betyg ska sättas för att slippa ifrån en skoldebatt som handlar om väsentligheter.

Livslångt lärande och nya chanser
En huvudlinje i svensk skolpolitik under efterkrigstiden har varit att undvika återvändsgränder i utbildningsväsendet. Inom den allmänna skolan har det varit lätt att ta sig vidare från grundskola till gymnasium, från gymnasium till högskola. En väl utbyggd vuxenutbildning har gett kortutbildade en andra chans. Genom kvalificerade arbetsmarknadsutbildningar har folk kunnat utbilda sig för nya yrken.

Jan Björklund stänger nu i rask takt de portar som ger alla en chans att erövra nya kunskaper.  Han vill sänka kunskapskraven för de gymnasieelever som inte går i de studieförberedande programmen. Han rustar ned komvux och arbetsmarknadsutbildningar.

Han blundar för den tilltagande segregeringen inom den allmänna skolan. Elever med behov av särskilt stöd vill han sortera ut från gemenskapen med andra elever. Han vill inte inse att vinstgivande privatskolor håller på att förstöra kommunernas skolorganisation.

Björklund grubblar på nya former för bestraffning och betyg
Enda gången Björklund är engagerad är när han diskuterar ökad repression inom skolan; likt en gammal överlärare av värsta slag grubblar han som en besatt över nya former för bestraffning och betygssättning.

En huvudförklaring till vår höga levnadsstandard är vår generellt höga utbildningsnivå. Vi har därmed klarat av en snabb strukturomvandling. Folk har kunnat gå från okvalificerade jobb till mer kvalificerade yrken.

Den omläggning av utbildningspolitiken som folkpartiet nu genomför tvingar in många elever i återvändsgränder, som de får svårt att ta sig ur. En allt större del av befolkningen kommer att sakna de kunskaper de behöver i ett arbetsliv i ständig förändring.
För individerna som råkar illa ut är det en tragedi. För samhället handlar det om misshushållning med mänskliga resurser som kommer stå oss alla dyrt.

Men Jan Björklund vill inget se. Han gafflar om betyg och kvarsittning alltmedan skolan urartar.