På en mexikansk motorväg försöker jag förtvivlat få en ung taxichaufför att förstå vilket land jag kommer ifrån. När jag är på väg att ge upp säger han plötsligt: ”Death Metal och Black Metal! Du kommer från landet med alla extrema hårdrocksband. Du kommer från Norden”.

För många unga människor utanför Europa är Sverige extrem hårdrock. In Flames, Arch Enemy och Entombed har gjort vårt land känt. I boken Swedish Death Metal av Daniel Ekeroth får vi bakgrunden till den svenska dödsmetallexplosionen.

Det började i USA. Syftet, enligt pionjären Trey Azagthoth, var att ge lyssnaren känslan av att ett gäng pirayor hoppade ut ur högtalarna och började tugga honom. Så när Nicke Andersson i Nihilist dundrade fram sina första skräckfilmstexter på ungdomsgårdarna i Rinkeby, Bredäng och Kista var det kanske inte så konstigt att få kom. Men ungdomsgårdspersonalen i
betongförorterna lät dem spela på, och snart hade en livaktig klick dödsmetallfans etablerat ett nätverk.

Väckte städer
Musiken handlade om döden och helvetiska plågor: förruttnelse, gravar, ondska och zombies, gärna konkret beskrivet. Oftast stöts tonerna fram ur strupen i den karaktäristiska growlsången. 1992 exploderade den nya stilen då småstäderna och göteborgsförorterna vaknade. Snart utvecklades ett speciellt Göteborgssound, i dag världskänt som Gothenburg Metal.

Författaren, som själv spelade i ett av de cirka 600 banden i boken, har intervjuat ett 20-tal nyckelpersoner. Genom många och långa citat får vi läsa om hur allt fler killar begav sig till Stockholms centralstation varje helg. Hur de under folkölsrusiga tunnelbaneresor drog upp gränserna för sann dödsmetall.

Intressant är att dödsmetallvågen, till skillnad från den ockulta stilkusinen Black Metal, inte var kommersiellt driven. Ingen trodde på growlsång och supersnabba trummor. ”Du blev betraktad som konstig och socialt hopplös, en nörd faktiskt”, säger Kristian ”Necrolord” Wåhlin från Grotesque.  Framgången tillskrivs i stället tonåringarnas egna tidningar och kassettinspelningar som envetet skickades över nationsgränserna.

Olika teorier
Särskilt många bytte kassetter i Sverige. En hypotes som förs fram är att alla som ville spela i band hade råd att göra det här. Många och tråkiga småstäder är en annan förklaring. ”De flesta startade sina band i ren frustration, eller av leda,” säger en av de intervjuade.

Boken öppnar nya dörrar till subkulturen som gjorde världssuccé, men den skulle ha tjänat på ett striktare urval. De svenska
thrashbanden var tydligen usla föregångare. Ändå analyseras de in i minsta detalj, och detta skrämmer så klart bort en nyfiken allmänhet. Tråkigt. Här finns en stor berättelse begraven. En historia om unga människor vars mörka populärkultur växte fram ur dem själva, en historia som förtjänar en mer lättillgänglig och spännande text. Men som dödsmetallarnas eget familjelexikon är det förstås perfekt.

Rickard Jakbo
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen