SISTA ORDET. En av de största förändringarna på arbetsmarknaden de senaste årtiondena är den kraftiga ökningen av tillfälliga anställningar. Allt fler arbetar på vikariat, som timanställda eller som projektanställda. Samtidigt har det ofrivilliga deltidsarbetet ökat starkt.

Arbetsgivarna har drivit på utvecklingen. Det är ofta lönsamt att ha folk anställda bara en viss del av dagen, under högsäsong eller helger.

Många företag underbemannar medvetet personalstyrkan och klarar av produktionstoppar genom att anlita inhyrd personal från bemanningsföretag. De senare är visserligen ofta dyrare, men det uppvägs av att kostnaderna för de fast anställda kan dras ned till ett minimum.

Den stora andelen tillfälligt arbetande och deltidsanställda har medverkat till en stark ökningen av produktiviteten. Produktionen per arbetad timme ökar ju när de anställda kan användas när arbetet är som stressigast.

Tillfälliga jobb ger osäkra och låga inkomster
För de anställda har resultatet ofta blivit ökad otrygghet. Tillfälliga jobb ger osäkra och låga inkomster. Det blir svårare att planera familjeliv och fritid.

Deltidsanställningar och tillfälliga jobb är vanligast i kvinnodominerade yrken som vård och omsorg, handeln och hotell- och restauranger, alltså jobb där en stor andel av LO-kvinnorna arbetar.

Det rör sig om jobb där kraven på yrkesutbildning i regel är små och där karriärvägarna inom yrket är begränsade. Men även inom vissa tjänstemannayrken, som till exempel inom IT-sektorn, ökar de tillfälliga anställningarna.

Hela denna utveckling beskrivs i ett kapitel i LO:s rapport ”Fler jobb – bättre jobb” som ska ligga till grund för arbetet vid nästa års LO-kongress. I kongressrapporten konstateras att mängden osäkra jobb med varierande arbetstider ofta fungerar lönesänkande.
För individen genom att det blir svårt att tjäna ihop en månadsinkomst som räcker till mer än det allra nödvändigaste. För kollektivet genom att otryggheten i anställningen gör det svårt att hävda sina lönekrav.

Självkritik om rätten till heltid
Facket har hittills försökt motverka utvecklingen genom att kräva en lagstiftning som stärker rätten till heltid och företräde för vikarier när nya tjänster utlyses. Någon större framgång har facket inte haft, även om den avgångna s-regeringen förberedde ett lagförslag. Under den borgerliga regeringen har läget förvärrats. En av dess första åtgärder har varit att utöka arbetsgivarnas möjligheter att ta in tillfälligt anställda.

I kongressrapporten ställs den självkritiska frågan om det inte från början hade varit klokare att driva kraven på heltid och fasta anställningar avtalsvägen. Det är ju uppenbart att av lagstiftarna är ingen hjälp att vänta. Ska facket komma vidare måste man övertyga arbetsgivarna att även de kan vinna fördelar av bättre anställningstrygghet.

Men det blir ingen lätt match. I rena lönefrågor är arbetsgivarna alltid beredda att förhandla, men när det gäller makten över arbetets planering och organisation brukar de bjuda stenhårt motstånd. Om facket ska vinna gehör för sina krav på dessa områden får det bereda sig på en hård kamp i nästa avtalsrörelse.

Å andra sidan: om facket lyckas föra in bestämmelser i kollektivavtalen om rätt till heltid och fasta anställningar kan man räkna med bestående resultat. Avtal är bättre än lagstiftning. Lagar kan alltid ändras av klåfingriga politiker men avtal där båda parter är överens vågar inga politiker ställa sig över.