På försommaren 1996 publicerade en handfull fackliga ledare en öppen samtalsinbjudan till sina respektive arbetsgivare inom industrin. Ambitionen var att tillsammans försöka bryta ett mönster för lönebildningen som kantades av konflikter. Det var starten till det som nio månader senare blev industriavtalet.

Inbjudan formulerades i en situation där den politiska sfären blev allt tydligare i sina krav på en förändring av lönebildningen. Detta var åren efter 1990-talskrisen då 500.000 till 600.000 jobb försvann och Rehnberggruppen utgjorde ankaret för lönebildningen. Avtalsrörelsen 1995 var ingen succé och politiken krävde rättning i löneleden.

Nu kan historien vara på väg att upprepas. De ideliga politiska framstötarna från tre av alliansregeringens partier om förändringar av konflikträtten och översyn av arbetsrätten minner i någon mån om 1990-talets framstötar.

Ensamt lok räcker inte
En öppen inbjudan till överläggningar fattas för att likheten ska bli än större, men den kanske kommer. Det räcker dock inte med industrin som ensamt draglok. Den här eventuella bytesaffären rör LO, PTK och Svenskt Näringsliv.

Under sommarens Almedalsvecka skymtade en möjlighet att få förhandlingar/diskussioner mellan de berörda om för båda sidor viktiga frågor. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin sa sig då vara redo att lyssna på Svenskt Näringsliv, och på allvar syna deras önskemål förutsatt att den omvända situationen också var för handen.

Det politiska inflytandet över arbetsmarknaden såg för ett ögonblick ut att minimeras eller rent av elimineras. Men högsommarens öppning har ännu inte materialiserats i form av en inbjudan, än mindre överläggningar.

Inte enigt i de egna leden
Och oomstridd är inte den eventuella dialogen. På båda sidor finns kritiker som inte ser något behov av att öppna för diskussion. Tuffast kan det därför bli att skapa uppslutning i de egna leden för att sitta ner och pröva vad som går att åstadkomma i en förhandlingsomgång.

Bortom de här svårigheterna tornar sakfrågorna upp sig, och de är på intet sätt enklare att hitta lösningar på som både fack och arbetsgivare kan bejaka. Utan byten som skapar en vinn-vinn-situation rinner sannolikt allt ut i sanden än en gång. Det som möjligen talar emot detta är att de politiska aktörerna förefaller obenägna att fortsätta vara passiva. Utan någon form av närmande eller försiktiga samtal kan politiken på sikt därför bli en viktig aktör.

Det vill varken fack eller arbetsgivare. Kortsiktigt kan politiska beslut gynna den ena eller andra parten. Men riksdagsval kan snabbt ändra förutsättningarna – och då kan alla vara tillbaka på ruta ett eller rent av på minus. Ingen önskar sig därför en sådan återställare. Förutsägbarheten och stabiliteten i systemet blir för dålig och ryckighet är värre än allt annat. Den intressantaste frågan just nu är därför vem som bjuder in vem.

Att arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin har erbjudit sig stå värd för samtal uppfattas som inblandning och avvisas. Frågan om värdskap eller lokalbrist kan aldrig vara problemet för arbetsmarknadens största aktörer. Det är andra överväganden som styr om samtal inleds eller ej.