Massavhoppen från a-kassorna och flykten från fackförbunden är på kort sikt besvärande för kassorna och facken, men inte alarmerande. Ingen vet i dag med säkerhet om raset handlar om en engångsföreteelse eller ej.

Planar medlemsflykten ut redan under nästa år – ja, då kan inte mycket sägas ha hänt. Ett hack i kurvan är allt. Men om årets siffror årets är en signal om en fortsatt dränering av både fack och a-kassa uppstår gradvis en ny situation på arbetsmarknaden.

Med hundratusentals anställda som vid arbetslöshet saknar ekonomiskt stöd via sin a-kassa och uppbackning av sin fackliga organisation kan tillvaron snabbt bli oerhört pressad för den som drabbas. Individuella motåtgärder är därför den logiska följden. Strejker vid hot om neddragningar eller flytt av produktionen samt protester så snart tryggheten hotas kan inte längre uteslutas.

Uppsägningar blir vardagsmat
Och en tung ekonomisk börda vältras över på kommunerna. Utan a-kassa är socialhjälp det yttersta försörjningsstödet och då kan det handla om mångmiljardbelopp när konjunkturen viker och neddragningar och uppsägningar blir vardagsmat. Obligatoriet i a-kassan som just nu utreds kan sätta stopp för den utvecklingen. Men så länge ett färdigt förslag saknas är invändningarna otaliga. Det känns främmande att dagens 35 fackligt administrerade a-kassor ska tvinga in och behålla anställda i en arbetslöshetsförsäkring som de inte vill – eller har råd – att vara med i.

Avtappningen av fackligt anslutna i de olika förbunden är ett annat, men lika allvarligt, problem på sikt. Den svenska modellen förutsätter starka parter som i avtal reglerar villkoren på arbetsmarknaden i stället för att luta sig mot lagstiftning om minimilöner eller allmängiltigförklaring av avtal. Med en kraftigare dränering av fackförbundens medlemskår försvagas modellen gradvis.
Fackföreningar med fallande organisationsgrad representerar en allt mindre del av en bransch, och kraften hos en samlad fackföreningsrörelse liksom hos enskilda förbund blir därför mindre.

Inte särskilt djärvt
Risken för att varslade stridsåtgärder blir ihåliga eller verkningslösa ökar i takt med att medlemsantalet faller. Möjligheten att upprätthålla modellen med kollektivavtal som de anställdas skydd blir då allt mindre. Att i det ljuset förutskicka en oroligare arbetsmarknad, och kanske också sämre avtal än tidigare, är inte särskilt djärvt.

Den långsiktiga konsekvensen av oskyddade anställda, utan försäkring och facklig organisation stavas – RÄDSLA. En av näringslivets styrkor är sedan lång tid strukturrationaliseringar och snabba omställningar. Löntagarna har kunnat bejaka den utvecklingen i förvissning om en god a-kassa och aktiv arbetsmarknadspolitik. Dagens utveckling kan förändra förutsättningarna i grunden.

Företräder allt färre
En fackföreningsrörelse med allt lägre organisationsgrad kommer också att bli en mer lättviktig politisk röst. Kritiken som säger att facket är ett särintresse kommer sannolikt att växa. Det blir helt enkelt lättare att vifta bort invändningar från centralorganisationer och de stora förbunden när de företräder allt färre.

Men den nu uppmärksammade utvecklingen kan också få en helt motsatt effekt. En fackföreningsrörelse som under lång tid vilat trygg i vetskapen om hög organisationsgrad kan vakna upp och gå till motoffensiv för att stärka löntagarna. Sannolikheten för det ena eller andra scenariot är omöjligt att sia om. Men siffrorna från årets första åtta månader har skakat om i de fackliga leden och någon form av motoffensiv är att vänta.