Arbetsgivarnas irritation eller frustration över den gångna avtalsrörelsen handlar både om de  framförhandlade nivåerna – det blev för dyrt –  men också om avtalens fördelningsprofil och då särskilt satsningen på de lägsta lönerna.

– Jag talar dagligen med företagare i vår organisation som är rasande över de kollektivavtal vi förhandlat fram. Flera har inte råd att betala vad avtalen kräver och vissa har gått i konkurs. Det borde få fackföreningarna att fundera över sina framgångar i förhandlingarna, argumenterade Jonas Milton.

I den  numera relativt samstämda arbetsgivarkören finns dock ett undantag – Svensk Handel som var först ut att sluta avtal på en nivå som industrins parter och Svenskt Näringsliv kritiserade hårt och öppet.

Handeln är nöjd
– Vi får ständigt nya medlemsföretag som anser att vårt avtal var riktigt och inte alls hotar företagens framtida lönsamhet, sade Dag Klackenberg, vd för Svensk Handel.

Övriga arbetsgivare klagar högljutt över vad som under årets Almedalsvecka beskrivs och benämns som facklig självmakt. Det betyder att facken ensidigt avgör hur stora löneökningarna ska vara och hur fördelningen ska se ut.

På den fackliga sidan är den bilden svårsmält. Vinterns och vårens förhandlingar uppfattas inte ha varit en  promenadseger och att alla framförda krav enkelt och smärtfritt har tillgodosetts av arbetsgivarna. Tvärtom. Det har varit omvittnat hårda och svåra förhandlingar på många områden.

HTF:s ordförande, Bengt Olsson, som deltog i seminariet förklarade vikten av att de lägst avlönade får en rimlig del av den ekonomiska tillväxten i samhället.

Starka krav på höjningar
– Det måste gå att leva på sin lön, hävdade han och framhöll alla medlemmar som tjänar 15.000 kronor i månaden eller något mer. Höjningar av deras löner är en mycket viktig fråga för vår del. Det finns mycket starka medlemskrav och förväntningar på oss, underströk han.

Bortom den frammanade bilden av maktlösa arbetsgivare och en avtalsrörelse som dikterats av fackföreningsrörelsen kan en annan agenda anas som tar sikte på att få förändring av konfliktreglerna.

Den diskussionen har under Almedalsveckan fått aningen nya förtecken. Ett utspel om att revidera eller förnya huvudavtalen kan öppna för att hålla lagstiftaren borta från arbetsmarknaden.

Visserligen är konflikträtten grundlagsskyddad och därmed i allra högsta grad en fråga för den lagstiftande församlingen. Men det hindrar inte parterna från att i huvudavtalen formulera överenskommelser som både fack och arbetsgivare uppfattar som bättre.

En öppning för samtal
LO-ordförande Wanja Lundby-Wedins ja till diskussioner om arbetsgivarnas hjärtefrågor och med en möjlighet att få respons på de egna viktiga frågorna är ett embryo till en ny diskussion om regelverket för morgondagens arbetsmarknad.

Över hela Almega-seminariet svävade emellertid främst frågan om industriavtalets roll som normsättare och de konsekvenser det fått i årets avtalsrörelse. Och om inte den internationellt konkurrensutsatta industrin ska utgöra normen för löneökningstakten – vem eller vad ska då göra det?

Några distinkta svar på ödesfrågan gavs inte, men professor Lars Calmfors analys av läget och den gånga avtalsrörelsen identifierade flera tänkbara alternativ inför fortsättningen.

Tjänstesektorn allt större
– Det är osannolikt att tjänstesektorn som sysselsätter allt fler, medan industrin sysselsätter allt färre, långsiktigt accepterar att stå utanför och traska patrull till industrin, sade  han.

Några rekommendationer gav han sig dock inte in på. Men han pekade på möjligheter värda att diskutera för att undvika en upprepning.

Att tjänstesektorn måste ges en mer jämbördig ställning visavi industrin var en av tankarna och att det betyder ett större inflytande över normbildningen inför och under avtalsrörelsen.

Drivankare behövs
Liknande tankar har ett antal LO-ekonomer vädrat för ett drygt år sedan. Fokus i deras rapport låg just på att fler konkurrensutsatta branscher måste få ett ord med i laget för att öka uppslutningen kring en norm.

Om oenigheten var och är stor kring utfallet och beskrivningen av årets avtalsrörelse var dock alla överens om att någon form av drivankare är helt nödvändigt för den svenska lönebildningen.

Återstår att se vad det är och hur det ser ut 2010.