Det var när Teknikföretagen diskuterade den gångna avtalsrörelsen och det eventuella haveriet för den svenska modellen som förslaget om ett nytt reviderat huvudavtal mellan centralorganisationerna framfördes.

Bakom idén fanns tidigare generaldirektören Anders Lindström, numera opartisk ordförande inom industriavtalets ram. Och han fick omedelbart medhåll av sina meddebattörer – förre metallordföranden Göran Johnsson, socialdemokraternas talesman i arbetsmarknadsfrågor Sven-Eric Österberg men också Karl Olof Stenqvist, Teknikföretagens förhandlingschef var positiv till förslaget.

Timmen senare bejakade också Jan-Peter Duker, Svenskt Näringslivs vice vd, inviten till nya överläggningar under ett seminarium med rubriken ”Maffiametoder eller Vilda Västern?”

– Jag välkomnar Wanjas invit. Det är nödvändigt att ändra rätten till sympatiåtgärder och införa proportionalitetsregler vid konflikter, betonade han. 

En öppning skymtar
Om och när några avgörande kontakter tas är för tidigt att avgöra, men en öppning i det låsta läge som präglat relationerna mellan centralorganisationerna under lång tid kunde skymtas under de två seminarierna.

Genomgången av avtalsrörelsen som Teknikföretagen bjöd på blev en intressant belysning av hur olika parter kan se på samma utfall och en identisk process. Det eventuella haveriet blev allt mer en eventualitet under seminariets gång och mer av ett möjligt trendbrott när det gällde löneökningstakt och fördelning.

Den förre metallordföranden, Göran Johnsson, viftade bort beskrivningen som han ansåg innehöll endast ett korn av sanning och mest var ett uttryck för arbetsgivarnas besvikelse över att inte ha fått bestämma.

Mönstret från de tre tidigare avtalsrörelserna under industriavtalet, 1998, 2001 och 2004,  har i princip följts i år också, menade han.

Inget haveri
– Skillnaden är några enstaka tiondelar av en procent per år mellan branscherna. Det är definitivt inget haveri för modellen och det finns alla förutsättningar att fortsätta med att låta den konkurrensutsatta sektorn vara lönenormerande.

Han fick medhåll i sin syn på årets avtalsrörelsen av Sven-Erik Österberg som från sin politiska utgångspunkt ansåg att förhandlingarna förlöpt smidigt, utan allvarliga störningar och med stort ansvarstagande från parternas sida.

Samtidigt underströk han vikten av att parterna gemensamt utvärderar avtalsrörelsen och tar ett gemensamt partsansvar för eventuella brister och inte ropar på politiken.

Trenbrott enligt arbetsgivarna
Teknikföretagens förhandlingschef Karl Olof Stenqvist framhärdade dock i sin analys och beskrev årets avtalsrunda som ett trendbrott, ett olyckligt sådant.

– De avtalade löneökningarna har hamnat för högt. Det är framför allt branscher utanför industrin som har ifrågasatt industrins roll som norm och drivit fram högre löneökningar och avtalskonstruktioner som är olyckliga, sade han.

Med tanke på att den lokala lönebildningen återstår inom industrin är det, enligt Karl Olof Stenqvist, för tidigt att avgöra hur slutresultatet blir.

Framgångar för arbetsgivarna
– Men i en högkonjunktur med tilltagande brist  på flera yrkeskategorier, ofta de som redan är välavlönade, drivs de redan höga avtalade löneökningarna upp än mer och det leder till löneinflation, varnade han.

För att balansera arbetsgivarbilden av en avtalsrörelse med enbart fackliga framgångar lyfte Anders Lindström upp flera avtalsområden där arbetsgivarna tveklöst flyttat fram sina positioner. Det gäller inte minst på arbetstidsområdet.

– Bilden av vårens förhandlingar är långt mer mångfacetterad än vad som hittills framkommit, betonade han.