ANALYS. Debatten om den pågående lönerörelsen lever sitt eget liv, frikopplad från utvecklingen på lönemarknaden. I takt med att avtalen skrivs under och lugnet breder ut sig intensifieras debatten. Skärpan i tonfall och utspel snarare ökar än minskar .

Med löner och villkor färdigförhandlade för runt två miljoner löntagare kan slutet på avtalsrörelsen skönjas. Kvar finns visserligen bland annat lärare, läkare och hela den statliga sektorn, men huvudlinjerna kan sägas vara identifierade och priset för arbetsfreden möjligt att fastställa.

Vägen till arbetsfreden har haft relativt få störningar. Inte ens flygkonflikten med kabinpersonalen, byggnadsarbetarnas tredagarsstrejk eller elektrikernas och gruvarbetarnas korta konflikter ändrar bilden. Råskället på LO och dess förbund från arbetsgivarna inom Svenskt Näringsliv, i både högtidstal och otaliga debattartiklar, rimmar illa med verkligheten.

För mycket makt
Utspelen måste därför ses som en strävan att etablera arbetsgivarnas egen världsbild som den enda sanna i avsikt att nå andra mål, i huvudsak politiska. Arbetsgivarna drömmer fortfarande om förändringar av konflikträtten. Nu liksom tidigare handlar det om att övertyga politiker, men också allmänheten, om att fackliga organisationer har för mycket makt, använder sin lagfästa rättighet att gå i konflikt på ett vårdslöst och demonstrativt sätt samt att deras lönekrav är för höga och drivs för att försvåra för den nyvalda regeringen.

Verkligheten är en annan. Lönekraven från löntagarna, oavsett om de är tjänstemän eller arbetare, har inget som helst att göra med vilket eller vilka partier som sitter i kanslihuset. Lönekraven började utarbetas långt före riksdagsvalet och speglar framför allt styrkan i den rådande konjunkturen. De är dessutom inom den ram för löneökningar som Konjunkturinstitutet identifierade redan förra hösten.

Den påstådda vårdslös­heten med konfliktvapnet är en annan överdrift. Varje jämförelse bakåt visar att svensk arbetsmarknad under 2000 talet och det sena 1990-talet varit och är ett under av disciplin och fred. De träffade löneuppgörelserna ligger dessutom uppträdda som på ett snöre – nästan exakt på den etablerade norm som förhandlades fram inom industrin i mars. Avvikelserna är mycket begränsade.

Undantagen som pekas ut och angrips som oansvariga är detaljhandeln, kommunerna, landstingen samt hotell och restauranger. Dessa branscher har procentuellt träffat något högre uppgörelser än övriga. Just det var löntagarnas avsikt från start och utgjorde därför en del av den samordning av avtalsrörelsen som förbunden inom LO beslöt sig för. Eftersom industrins lönekrav och övriga LO-förbunds krav kunde förenas var samtliga införstådda med hur lönerörelsen skulle drivas. Krontalskrav kompletterades med ett extra utrymme beräknat efter andelen kvinnor på avtalsområdet – det var vad som gällde.

I linje med uppgörelsen
Efter industrins först framförhandlade avtal har alla andra avtal slutits i linje med den uppgörelsen. Utfallet av industrins förhandlingar blev cirka 85 procent av ursprungskravet. Det innebar för industrins fackförbund runt 700 kronor mer i månaden eller lägst 3,4 procents löneökning per år.

Normen blev därför just 700 kronor plus 85 procent av den ursprungliga jämställdhetspott som facken beräknade efter andelen kvinnor på avtalsområdet. Flest kvinnor fanns och finns inom hotell och restauranger, detaljhandel och i kommuner och landsting. Deras framförhandlade löneökningar blev därför 700 kronor och som mest mellan 140 och150 kronor extra.

Att beskriva detta som ett sönderfall av hela den svenska lönebildningen är en kraftig överdrift. Lönebildningen har i stället bestått eldprovet och levererat avtalade löneökningar som är rimliga i en het konjunktur.