ANALYS. Den europeiska fackföreningsrörelsen, hårt pressad av fortsatt höga arbetslöshetssiffror, slåss för fler jobb och för att organisera fler löntagare. Samtidigt försöker organisationerna försvara tidigare framgångar och utveckla löntagarnas andel av produktionsresultatet. Det är en tuff uppgift.

Inom snart sagt varje europeiskt land uppvisar facken vikande medlemssiffror om än i olika utsträckning. Och trots fallande arbetslöshetssiffror plågas hela EU fortsatt av massarbetslöshet. Kraven på produktiva investeringar för fler jobb och en rättvisare fördelning av produktionsresultatet gick därför som en röd tråd genom Europafackets kongressdagar i Sevilla.

Den rådande ekonomiska regimen inom EU, där prisstabilitet är överordnad full sysselsättning, innebär emellertid tuffa restriktioner för fackens ambitioner på löneområdet. Den bytesaffär som enklast kan beskrivas som ansvarsfulla löneökningar i utbyte mot fallande arbetslöshet och stigande sysselsättning får underkänt av allt fler fackliga europeiska företrädare.

Leder inte fram
I stället för snabbt stigande sysselsättning och fallande arbetslöshet, som en följd av låga nominella löneökningar och därmed låg inflation, ser facken i Europa hur lönsamheten stiger i företagen utan att leda till de efterlängtade jobben.

Den starka produktivitetsutvecklingen som inte minst det svenska näringslivet uppvisat under en lång följd av år minskar eller begränsar behovet av arbetskraft, åtminstone på kort och medellång sikt. Få producerar allt mer per arbetad timme och behovet av arbetskraft begränsas eller skjuts framåt i tiden.

I kölvattnet
I stället för en bytesaffär med arbetsgivarna som innebär en vinn-vinn-situation för alla inblandade ser facken i Europa hur lägre löner, längre arbetstider utan lönekompensation och sämre villkor blir allt vanligare. I kölvattnet på den här utvecklingen växer, föga överraskande, kraven på lagstadgade minimilöner. Den fackliga kraften räcker helt enkelt inte för att försvara löntagarna över hela arbetsmarknaden. Svårast är det i sektorer där andelen tidsbegränsat anställda är som störst.

När Europafacket debatterade och diskuterade hur rimliga lönegolv – minimilöner – ska konstrueras enades kongressen i Sevilla om att inte fastna för att kräva en gemensam lagstiftad minimilön. Allmängiltigförklaring av avtal och den nordiska modellen med kollektivavtalade minimilöner är lika användbara metoder för att skapa starka lönegolv för löntagarna och invändningarna fick också kongressens stöd.

Läs också: nyhetsartikeln "Facket tvingas ropa på minimilöner"