Det är halvlek i avtalsförhandlingarna. Och årets ”snackis” handlar om en utveckling som påstås ha gått helt över styr. De avtalade löneökningarna har, åtminstone enligt arbetsgivarna, blivit för höga och som en följd av det hotas sysselsättningen, räntan stiger mer än nödvändigt och allmänt kaos hotar.

Så har det låtit allt sedan handeln slöt sin första uppgörelse som gav butiksanställda och lagerarbetare lika höga löneökningar i kronor som industrins anställda tidigare förhandlat fram.

Tonläget har inte dämpats sedan elektrikerna varslat om strejk för 5.000 installationselektriker och gruvarbetarna i malmfälten strejkat vilt i ett par dygn för sina lokala lönekrav på 4.000 kronor mer i månaden. Kraven från gruvarbetarna och deras agerande tas till intäkt för att lönerörelsen förvandlats till en huggsexa. Och elektrikernas agerande beskrivs som missbruk av konflikträtten.

Sjuksköterskorna valde en annorlunda och mer tystlåten modell
Löneökningar utöver avtal är dock inte riktigt så sällsynta som de just nu framställs. Under varje avtalsrörelse finns det grupper som höjer sina löner avsevärt mer än genomsnittet på arbetsmarknaden. Men de gör det inte lika högljutt som gruvarbetarna.

De senaste exemplen på framgångsrika lönekampanjer vid sidan av de gällande avtalen är sjuksköterskorna som under en följd av år var marknadsledande när det gällde att höja gruppens löner. Deras modell var annorlunda och något mer tystlåten, men resultatet var imponerande. Lärarna är en annan grupp som utan att omvärlden tagit häng på eller begärt kompensation höjt sina löner snabbare än andra grupper på arbetsmarknaden. Ett lokalt agerande som leder till olika löneökningar för olika grupper är därför långt ifrån ovanligt.

Det är inte främst de avtalade löneökningsnivåerna som är arbetsgivarnas bekymmer, även om det kan förefalla så. Snarare är det fördelningen av de framförhandlade lönepåslagen som irriterar.

Årets avtal innehåller högre generella lönepåslag eller individgarantier än tidigare, satsningarna på de lägsta lönerna är kraftigare än tidigare och kvinnodominerade och lågt avlönade sektorer har procentuellt fått något mer än andra.

Arbetsgivarna vill lägga ut lönerna lokalt
Samtliga de här delarna går på tvärs med arbetsgivarnas önskan om mer av individualisering och differentiering av löneökningarna. Arbetsgivarna vill fördela merparten av löneökningarna lokalt utan centralt avtalade pekpinnar eller styrande regler.

Lottlösa är emellertid inte arbetsgivarna i avtalsrörelsen även om de för tillfället gärna framhåller sina tillkortakommanden. Treårig arbetsfred för löneökningar på 10,2 procent, kraftigt utökade möjligheter att visstidsanställa utan överenskommelse med facket och vidgade möjligheter att variera den dagliga arbetstiden utan övertidsersättningen hör till framgångarna.

En iakttagelse i halvlek är också att industriavtalet inte totalhavererat som norm på lönemarknaden. Med få undantag, hotell och restauranger, detaljhandeln och det första fastighetsavtalet, har de först träffade avtalen inom den internationellt konkurrensutsatta industrin blivit den norm som alla därefter anslutit till.
 
Svårt förstå kritiken av årets avtalade löneökningar
Mot den bakgrunden är det svårt att förstå kritiken av årets avtalade löneökningar. Företagen hotas inte av ekonomisk ruin och riskerna för en våldsam lokal löneexplosion är ännu så länge kraftigt överdrivna.

Den avgörande och ännu obesvarade frågan är om ett eventuellt kompensationstänkande uppstår i de lokala förhandlingar som förestår. Sanningens minut är därför fortsatt ett år bort. Då kan första avtalsåret utvärderas.