ANALYS. Årets avtalsrörelse kan om några år sluta med än större skillnader i löneutveckling mellan arbetare och tjänstemän i industrin. Tonläget är högt, åsikterna går vitt isär och fantasirika beskrivningar avlöser varann för att karaktärisera avtalsrörelsens olika inslag.

Detaljer vänds ut och in, och mer eller mindre tillförlitliga prognoser om det kommande faktiska löneutfallet fabriceras oavbrutet. Men ett uppseendeväckande inslag i avtalen har förbigåtts med närmast total tystnad. Det handlar om industrins tjänstemän och deras löneökningar i förhållande till arbetarnas.

För första gången under industriavtalets era har tjänstemännen fått avtalade löneökningar som är lika höga som arbetarna. Alla andra år, sedan industriavtalets tillkomst 1997, har det varit tvärtom. Vetskapen om att tjänstemännen löneglider något mer än arbetare har avspeglats i avtalen genom cirka 0,5 procent lägre avtalad årlig löneökningstakt.

Högljudda protester
De faktiska löneökningarna har med denna löneglidning, när facit väl funnits, alltid blivit högre för tjänstemän än för arbetare inom industrin. Så har det varit sedan industriavtalets tillkomst och protesterna har varit många och understundom ganska högljudda mot denna till synes inbyggda mekanism.

I år då redan de avtalade löneökningarna är lika höga för tjänstemännen är det tyst – trots att risken/chansen är stor för att skillnaden i löneökningstakten kan öka ytterligare de kommande tre åren. Industrins tjänstemän har avtalat om löneökningar på 10,2 procent medan arbetarna har avtalat om 9,6 procent. Skillnaden är 0,6 procent och utgör den beräknade kostnaden för avtalspensionssystemet som införs från den 1 januari 2008. Skillnaden har tjänstemännen använt till arbetstidsförkortning.

Lågmälda diskussioner
Att tjänstemännen i år begärt och fått kompensation för LO-arbetarnas avtalspension går att förstå. Det motsvarar 0,6 procent under avtalsperioden. Men varför det tidigare mönstret med lägre avtalade löneökningar för tjänstemän har brutits är oklart. Och någon diskussion om vilken betydelse det har på förhandlingarna inom övriga tjänstemannaområden har inte förts, åtminstone inte särskilt högt. 

Vad förändringen i avtalade löneökningar betyder vet ingen i dag. Men historien talar sitt tydliga språk – tjänstemännens löner ökar snabbare än arbetarnas. Och med högre avtalade löneökningar kan skillnaderna bli än mer märkbara. De protester som redan funnits och finns mot skillnaderna i löneökningstakt inom industrin kan därför bli än starkare de kommande åren. Att industriavtalet därför hotas av interna spänningar är ingen överdrift.