ANALYS. Det behövs alltid ett tungt och stabilt drivankare för lönebildningen. Om alla ska vara sin egen lyckas smed hotar varje träffat avtal att utgöra golv för nästa bransch. Följden blir snabbt en uppdriven löneökningstakt och löneinflation som inte går att hejda annat än med snabb och hårdhänt räntehöjning.

I modern tid – från 1950 till sent 1970-tal – har svensk lönemarknad främst stabiliserats via centrala SAF-LO-uppgörelser och via centrala uppgörelser som omfattat SAF-LO-PTK. Under de senaste tio åren – efter ett 1980-tal som inte var någon succé för lönebildningen – har industriavtalet varit den stabiliserande faktor som resten av arbetsmarknadens olika aktörer förhållit sig till.

Rollen som normsättare för de övriga har, åtminstone under industriavtalets första sex sju år, varit relativt oomstridd. Industrin förhandlade fram uppgörelser som därefter översattes till andra områden med smärre variationer.

Lugnet bredde ut sig över arbetsmarknaden och konflikterna blev färre och färre. För en utomstående föreföll lösningen genial och historiens problem en gång för alltid lösta.

Men kritiken mot industriavtalet har långsamt, men säkert, vuxit under 2000-talet. Och trycket på parterna inom industrin har ökat. Belackarna har hävdat att industrin tagit ut för låga löneökningar, och även inom industriavtalet har den framförhandlade löneökningstakten ifrågasatts – och påståtts vara ogynnsam för arbetarna i förhållande till tjänstemännen.

Kritiken ökar i styrka
Utanför industrin har kritiken stadigt ökat i styrka. De nominellt begränsade löneökningarna inom industrin har uppfattats som en spärr för andra branscher att ta ut mer än industrin och på så sätt ändra relationerna mellan olika lönelägen på hela arbetsmarknaden.

Inte minst detaljhandeln har tidigt kritiserat tvångströjan från industrin och konstaterat att det inte går att leva med industrins restriktion fullt ut. Det måste till rejäla anpassningar av industriuppgörelserna om exempelvis handeln ska kunna rekrytera och behålla personal.

I år har vi sett prov på hur tuffa motsättningarna är. Svensk Handel har trotsat Svenskt Näringsliv och skrivit under ett avtal som övriga arbetsgivare gjorde tummen ner för.

Sånt gör ingen ostraffat.

Industrifacken får underkänt av arbetsgivarna
Svensk Handels vd, Dag Klackenberg, har därför blivit tagen i örat av sina kollegor och av Svenskt Näringslivs ledning. Men hans övertygelse om vad som krävs för branschen har vägt över och han har utan att ens höja rösten fullföljt sitt åtagande i förhandlingen med Handels.

Ilskan från industrins arbetsgivare har emellertid också träffat de fackliga organisationerna inom industriavtalets ram som får underkänt rakt av i offentliga uttalanden från teknikarbetsgivarnas förhandlingsledning.

De (industrifacken) borde, enligt den svidande arbetsgivarkritiken, ha satt stopp för sina kollegor i andra branscher och hejdat löneuppgörelser som överskrider industrins framförhandlade norm. Genom att bejaka låglönesatsningar och uppvärdering av kvinnor har industrins fackförbund å det grövsta åsidosatt industrins roll som löneledande, hävdar arbetsgivarna.

Diskussionen om Svensk Handels uppgörelse med Handels och förhållandet till centralorganisationen Svenskt Näringsliv handlar dock inte om det enskilda avtalet i första hand. Det svider säkert det också, men det är framtiden som bekymrar de högröstade direktörerna.

Redan nu är nästa avtalsomgång deras fokus och insikten djup om att industrins roll är kraftigt försvagad som normsättare. Och utan industriavtalet – vad är det då som ska sätta märket och avgöra vilken takt som är den rätta?

Arbetsgivarna önsketänker om lokala löner
Alternativet hos de privata arbetsgivarna är nu som så många gånger förr visionen av lokala företagsförhandlingar, med lön efter bärkraft och individuella och differentierade löneökningar.

Men allt detta är önsketänkande. Motståndet mot arbetsgivarnas önskan är fortsatt obrutet på en lång rad områden på arbetsmarknaden. Det måste därför till andra lösningar om den efterlängtade stabiliteten på löneområdet ska skapas.

Svårigheten att ersätta industriavtalet inom lönebildningen är dock ett verkligt problem som alla inblandade borde ta på största allvar.

Tiotusenkronorsfrågan är  hur en norm utarbetas, förankras och försvaras av en betydande del av arbetsmarknadens organisationer. Då, men först då, finns förutsättningar för fortsatt stabil lönebildning som genererar både rätt nominella löneökningar, reallöneökningar, men också tillgodoser behovet av utjämning mellan könen och inbördes löneförändringar mellan grupper på arbetsmarknaden.

Just denna eviga strid om hur en stabil lönebildning ska formas är ett ypperligt tillfälle att idka avancerad byteshandel på arbetsmarknaden mellan de dominerande aktörerna, LO och Svenskt Näringsliv. En större uppgift finns inte för arbetsmarknadens oomstridda tungviktare.