BOK. I gymnasieskolans litteraturantologi fick vi läsa om hur Gunnar på Lidarende besegras av sina fiender efter att hans fru Hallgerd nekar honom sina lockar till ny bågsträng. Jag minns dramat som torrt fnöske, antagligen på grund av ogenomträngliga ordvändningar.

Det förflutna kläs ofta i en krångelpoetisk språkdräkt vilket lett till att generationer stått främmande både inför Bibeln och Shakespeare som något obegripligt fint. Jag antar att den framväxande borgarklassen, för att befästa sin märkvärdighetsposition, uppstyltade våra förfäder.

Nu har Lars Lönnroth genom sin nyöversättning/tolkning av Njals saga befriat de gamla islänningarna från den högtidliga tvångströjan. Inramad av vardagssvenska – människor var exempelvis lika ”kaxiga” då som nu – blir historien levande igen med all sin detaljrikedom och storslagna scenerier.

Jag är djupt avundsjuk på islänningarna. Varför har inte vi en levande tradition om exempelvis de män och kvinnor som bebodde min hembygd för tusen år sedan? Det autentiskt svindlande att exempelvis Skarpheden, en av Njals söner, beskrivs så ingående. Han verkar vara en snygging men så kommer detaljen om en, sedan över tusen år död man: ”framträdande tänder och en ganska ful mun”.

Glad för det lilla
Vi svenskar får hålla till godo med Astrid Lindgren-världen med dess figurer, odödliga citat och sångskatt. Jag blir väldigt exalterad av att inse, vid bilresor i Småland, att Mariannelund och Lönneberga faktiskt finns i verkligheten.

Men det är långt ifrån de storartade känslor som islänningarna måste hysa inför att nutid så självklart är granne med det förflutna.
Njals Saga nedskrevs under kristet 1200-tal men utspelar sig några hundra år tidigare och innehåller, enligt Lönnroth, både hedniska muntliga rester och hövisk medeltidstradition.

Till det yttre handlar sagan om heder och ära, om hur Hallgerd kränkts av att Njals hustru Bergtora nekar henne en framträdande plats vid en vinterfest. De hårdhudade kvinnorna drar igång en blodig hämndspiral där först trälar och gårdsfolk offras för att botas med silver vid tinget.

Medan deras män, Gunnar och Njal, kämpar för att behålla sin vänskap accelererar hedersspelet och drar in hela släkter i undergången. I en rörande dramatisk höjdpunkt väljer Njal och Bergtora att brännas inne hellre än att möta hämnaren Flose och hans män. Den treåriga Tord vill hellre dö med sina morföräldrar än få fri lejd tillsammans med kvinnor, barn och gårdsfolk.
Men tvärtemot andra tolkningar så tror jag inte att Hallgerd är katalysatorn för tragedin och därmed är hedersstriderna bara ett ramverk, inte berättelsens kärna.

Lägger trolldom
Njals Saga börjar med att Hallgerds farbror Hrut, för att säkra sitt arv, lämnar Island och hamnar under drottning Gunhilds beskydd. Han delar loft med henne men förnekar att ett giftermål väntar honom hemma. För Hruts lögn lägger drottningen trolldom på honom så att Hrut och hans fru Unn sedan inte kan ligga med varandra. Unns far hjälper henne då till skilsmässa.

Liksom i Iliaden har en kedjereaktion satts igång av en försmådd kvinna, för det är på grund av det juridiska efterspelet som Gunnar får syn på Hallgerd vid tinget. ”Jag kräver mycket av männen”, säger hon. ”Vad skulle du svara om jag friade”, kontrar han.
Men till skillnad från den homeriska världen finns inga gudar som bedriver sitt spel med människorna. Handlingskraft blandas med fatalistisk kollaps när människans eget val står i fokus.

Den rätta vägen pekas ut av kloka män som Njal, synska gummor och olika syner eller varsel. Men slump och öde får människor att falla likt dominobrickor. Berättelsen graviterar kring kvinnorna och vi har träffat dem många gånger tidigare. I teveserier som exempelvis Jag Claudius eller Rome möter vi också högättade damer vars enda väg till inflytande är att maktspela med söner, äkta män och älskare som brickor. Vi betraktar dem, liksom Hallgerd, som illvilliga intrigmakerskor men deras handlingar är en direkt effekt av bristen på formell makt.

Hallgerd ser till att hon får sina två tidigare män dödade, men efter att de på olika sätt kränkt henne. Eftersom hon inte kan hugga ner dem själv eller föra talan på ting får hon hedershetsa andra män för egen upprättelse. Anledningen till att hon nekar Gunnar sitt hår till bågsträng är exempelvis lön för en tidigare örfil.

Underliggande symbolik
I frånvaron av en stat och dess våldsmonopol måste människorna ständigt vara både politiker och krigare. Liksom filmen Gudfadern visar Njals saga på systemets irrationalitet eftersom det underminerar både individ och samhälle. Det är kanske belysande att sagans slutgiltiga försoning sker i ett kristnat Norden. Med den nya religionen skulle ju också följa ett stats- och lagbyggande som kom att förvandla berättelsen till just en åldrad saga.

Men i dag kanske den framväxande marknaden, på den retirerande statens bekostnad, öppnar för en hedersretro. För vad betyder egentligen ”vårda ditt varumärke” om inte att vi alla måste bli politiker på heltid för att ta hand om våra ekonomiska/ sociala statusintressen precis om i den förmoderna världen?

Titel: Njals saga
Översättning: Lars Lönnroth
Förlag: Atlantis

Ann Charlott Altstadt
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen