NY BOK. Minns ni Mona Sahlins  berömda Tobleronetal från hösten 1995,  iklädd oskuldens vita skjorta? En framställning som numera ingår i  undervisningen i svenska på den akademiska grundnivån.

Detta som ett exempel på en perfekt retorisk framställning enligt Ciceros antika regler. Ändå betraktas denna demagogi som ”kvinnlig”. Att göra tydliga, exakta distinktioner; att hålla sig till fakta och undvika känslomässig retorik är däremot att acceptera en ”manlig” diskurs. Vilket kan vara nödvändigt för att undvika attackerna från det som historikern Tom Olsson i boken Rätten att tala politik (Carlsson) kallar den manliga medielogiken. En term han hämtat från forskarna Anna Edin och Kristina Widestedt.

Med utgångspunkt från Bourdieus användning av begreppet skeptron  – marskalkstaven, ordförandeklubban som ger någon rätten att tala – menar Olsson att vi var mycket närmare att bryta den så kallade ”könsmaktsordningen” för elva år sedan, 1995, när Mona Sahlin av Ingvar Carlsson lanserades som statsministerkandidat, än vi är i dag. Hälften av alla riksdagsledamöter var kvinnor och kanske skulle vi få vår första kvinnliga nationella ledare sedan drottning Kristina.

Sahlins fall, i likhet med Tiina Rosenbergs avhopp från styrelsen i Fi, berodde på en populistisk underström i journalistiken hävdar Olsson, som är professor i historia vid Södertörns högskola. Olssons bok är en studie i hur journalistiken förändrats mellan 1925, 1955, 1987 och 1995.

I det inledande kapitlet visar han hur begreppet ”medieintellektuell” en gång skapades på 1920-talet i Dagens Nyheter. Den bestod då av två kategorier – den profilerade ledarskribenten och den oberoende iakttagaren eller kåsören.

Vad som fällde Sahlin var inte vad hon faktiskt gjort, utan att hon blev uppslukad av  den massmediala dramaturgin och uppfattade sig själv som skyldig. Händelsen demaskerade tydligt den manliga medielogiken och åstadkom ett paradigmbrott i den massmediala bevakningen av den politiska scenen, menar Olsson.

Medierna torpederade Stödstrumporna
Jämsides med attacken mot Sahlin torpederade media också det feministiska nätverket ”Stödstrumporna” (Ebba Witt-Brattström, Maria-Pia Boëthius, Agneta Stark med flera). Olsson menar att stödstrumporna och Mona Sahlin fick karaktären av hotfulla fetischer, vilka hämningslöst kunde hånas och tillskrivas negativt kvinnliga egenskaper som – nota bene! – hade varit omöjligt att göra mot kvinnor i allmänhet.

Tidigt i sin bok gör Olsson en skillnad mellan de män som tar sig ton i dagspressen, de kallar han talking heads och de kvinnor som uppmärksammas ( i början av seklet oftast skådespelerskor) kallas moving targets.  En träffande terminologi som tycks användbar också för 2000-talets medielandskap.  Denna attityd har också att göra med journalisternas ökande tendens under 1900-talet att ställa politikerna mot folket.

Kvinnliga elitpolitiker blir därmed fritt villebråd; de sägs representera en politikeröverklass och ledande skribenter som Jan Guillou och Göran Skytte – som för drygt tio år sedan satsade 10.000 på att Sahlin skulle återkomma som partiledare (frågan är bara vem som ska inkassera dessa pengar) – har varit särkilt flitiga i de attackerna.

På 20-talet var den manliga politikernormen mycket stark liksom 1955 fastän vi då fått en kvinnlig minister, Ulla Lindström, med ansvar för konsumtions- och familjefrågor. 1987 var den manliga dominansen inte längre så framträdande. Många kvinnliga skribenter gjorde sig gällande och Anna-Greta Leijon hade då stora framgångar som justitieminister med populistiska och ”manliga” krav på hårdare tag inom kriminalvården.

1995 hade den uttalade könskampen tagit över menar Olsson, som citerar queerforskaren Nancy Fraser enligt vilken ”varje ’utmanande’ kvinna i realiteten uppmanas att välja mellan att utsätta sig för privat kränkning i det tysta eller högljudd diskursiv kränkning”. Detta är  skillnaden mellan Leijon 1987 och Sahlin 1995: ”Sahlin utmanade den manliga hegemonin under det att Leijon positionerades som den som gav den hypermanliga rösten ur folkdjupet legitimitet”.

Tre huvudfaktorer bakom anloppet mot Sahlin
Nedslående efter Tom Olssons genomgång av svensk dagspress är det faktum att journalistrollen omvandlats från en rapporterande som höll sig på behörigt avstånd från ledande politiker till en opportunistisk mediedramaturg – för att inte säga demiurg.

Olsson pekar dock på tre huvudfaktorer som orsakade anloppet mot Sahlin – och sannolikt också mot Fi under 2006 års valrörelse:

•den manliga dominansen i politiken (som hade utmanats vilket ledde till en backlash),

•den politiska offentlighetens inneboende tendens att kränka utmanande kvinnor;

•den massmediala logikens inneboende tendens till populism.

Och här, menar Olsson, spelade omkastningen mellan olika intellektuella inom media en avgörande roll.

De som tidigare haft den ledande ställningen, 1925 års publicister och Herbert Tingsten 1955, hade en förmåga att stå emot populistiska tendenser på ett helt annat sätt än de senare dominerande medieintellektuella, vanligtvis kolumnister – de som var med om att  konstruera den man från folkdjupet som inte ville ha en rödhårig tjej som statsminister (Carl-Henrik Svenstedts uttryck). Samt alla de som i Fi såg ett angrepp på det heteronormativa och kärnfamiljen. Trots att den vanligaste svensken, som Fredrik Lindström påpekat i Världens modernaste land, lever i ett ensamhushåll.

Carina Waern
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen