I över trettio år beskrev västvärldens ekonomer den ryska baracken som en imponerande byggarbetsplats. Det finns de som tror att ett gäng fulla poeter hade gjort en bättre analys av den sovjetiska ekonomin. En barrunda i Moskva på sjuttiotalet hade utan tvekan avslöjat att den sovjetiska ekonomin, ja hela samhället, vilade på lerfötter.

I dag kan alla experter förklara varför planekonomin var dömd att misslyckas. Allt som verkar bra beskrivs dessutom som exempel på liberalismens överlägsenhet. Chile, Storbritannien och USA brukar nämnas som exempel.

Problemet med den bilden är att den inte stämmer med fakta. Chiles största exportprodukt är koppar som kommer från det statliga gruvbolaget Copelco. Två tredjedelar av alla nya brittiska jobb mellan 1997 och 2005 har skapats inom den offentliga sektorn. Och hur rimlig är föreställningen att USA för en mer liberal ekonomisk politik än Europa?

Det är ingen hemlighet att:

•Den amerikanska centralbanken för en räntepolitik som syftar till att hålla tillväxten hög medan den europeiska har en snävare monetär inriktning.

•Den federala amerikanska regeringen är inte rädd för att dra på sig massiva budgetunderskott under längre perioder för att undvika lågkonjunkturer. I Europa har vi däremot en stabilitetspakt som ska förhindra detta.

•Den amerikanska regeringen för en aktiv industripolitik som syftar till att ge USA en ledande position inom nya teknologier. Internet har till exempel skapats ur ett Pentagonprojekt, inte av den fria marknaden.

•Till skillnad från i Europa där politiker verkar tro på värdet av konkurrens tillåter USA i högre grad att dominerande bolag bildas genom uppköp och sammanslagningar.

•Att det finns fler småföretag i USA beror på att en viss del av de offentliga beställningarna är reserverade åt små och mellanstora bolag.

Europas industripolitik är liberalare än den amerikanska som bättre kan beskrivas statligt reglerad kapitalism. I den mån Chile, Storbritannien och USA är framgångsexpempel handlar det alltså om att ge staten mer inflytande över ekonomin.

Pierre Gilly
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören