Procentsatserna haglar i avtalsrörelsen. Men fack och arbetsgivare är aldrig överens om vad ett bud egentligen är värt. Att bedöma ett bud har alltmer blivit en del av själva förhandlingen.

I fackens bud presenteras ofta både procentsatser och krontal men fram till dess att avtalen är påskrivna råder aldrig någon klar bild av det totala värdet i procentuell löneökning.

En orsak är att det totala värdet innehåller fler faktorer, som arbetstidsförkortning, schemaomläggningar, förändringar i ob-tilläggen, stupstockar, överhäng som tas ut senare under avtalsperioden, höjning av minimilöner, höjningar av semesterlöner och inte minst avtalens längd.

Olika värdering
Naturligtvis gör både fack och arbetsgivare en beräkning av totalkostnaderna för varje bud, men de kommer sällan till samma slutsats.

– Nej, en bra utgångspunkt är att man inte är överens om någonting. Att värdera kostnaderna för olika förändringar i avtalet är en del av förhandlingen, säger LO:s Ingemar Göransson.

Ett bra exempel är de industriförhandlingar som nu tagits över av de opartiska ordförandena. Facken kräver där 3,9 procent i löneökningar, dock lägst 840 kronor. Men vad betyder ”lägst 840 kronor” för hela avtalskollektivet, räknat i procent?

Många krav kostar
Där finns också andra krav, som höjd minimilön med 1.400 kronor, ett omställningsavtal för sjuka och arbetslösa samt större inflytande över övertid och komputtag.

Allt detta motsvarar naturligtvis ett värde räknat på alla som omfattas av avtalet, och det verkliga värdet för alla faktorer hamnar någonstans över fyra procent. Men var råder det delade meningar om.

Symptomatiskt är också att arbetsgivarsidan redan dagen efter att kraven lämnades meddelade att fackets bud skulle kosta dem mellan 6 och 7 procent.

Kommunals bud
En ännu större skillnad fanns i retoriken runt Kommunals bud i avtalsrörelsen 2001, som också det värderades till drygt fyra procent. Arbetsgivarens första kommentar var att kraven skulle kosta dem 5,5 procent, medan Lena Tell, förhandlingschef för Landstingsförbundet, snabbt gick längre genom att värdera budet till närmare 7,5 procent.

När avtalen väl är påskrivna gör Medlingsinstitutet en bedömning av vad avtalen är värda i procent för hela avtalskollektivet.

– Det är kanske lättare att göra det för avtalen än för buden, men det är inte helt lätt det heller, för de är ibland ganska innovativa i sin skrivning, säger Christina Eurén på Medlingsinstitutet.

– Även om vi får avtalen så kan kalkylerna vara ofullständiga. En del har inga kostnadsberäkningar alls och för andra får vi ringa runt och fråga efter kostnadsberäkningar.

Sifferlösa avtal
På senare tid har också de sifferslösa avtalen på tjänstemannasidan (där lönerna sätts lokalt) gjort det än svårare att bedöma avtalens egentliga värde. Parterna kan ha en uppfattning om vad den lokala lönebildningen kan komma att ge, men denna nivå är inte nedskriven i något avtal.

För LO-grupperna brukar utfallet mellan tummen och pekfingret ändå hamna på ungefärligt samma procentuella nivå av det ursprungliga budet, enligt Ingemar Göransson.

– Vi uppskattar att det vanligtvis brukar hamnar runt 75 till 80 procent av vad vi begär, 80 procent om det går hyfsat, 75 när det går sämre.

Och i Tyskland brukar de hamna runt 60 procent av utgångsbuden, men det är mest en skillnad på förhandlingskultur, säger han.