Med hammare, spik – och penna

När språkforskaren Anna-Malin Karlsson följde med en lastbilschaufför för att se hur mycket han läste och skrev under en dag, så blev hon förvånad. Att fylla i och läsa tankjournaler och fraktsedlar ingick i chaufförens dagliga uppgifter. Foto: Henrik Montgomery.

Läser och skriver på jobbet? Nej, det gör jag inte särskilt mycket. Och skriver jag så blir det ändå så dåligt. Den bilden av jobbet och den egna förmågan är inte helt ovanlig. Särskilt i jobb där läsa och skriva inte ingår i arbetsbeskrivningen.

Det svaret fick också språkforskaren Anna-Malin Karlsson flera gånger när hon bad att få följa med en vanlig arbetsdag för att se hur mycket man använder texter i olika yrken.
 
Ett svar som inte visade sig ha så mycket med verkligheten att göra. Hon upptäckte, liksom några av dem hon studerade, att alla använder text, både läser och skriver, under en arbetsdag. 

Noll blev full pott
Anna-Malin Karlsson kom fram till att lastbilschaufförer, bilmekaniker, undersköterskor, förskollärare, butiksbiträden, snickare, IT-supportrar och betongarbetare i själva verket är stora textanvändare. Själv blev Anna-Malin särskilt förvånad över hur mycket lastbilschauffören skriver och läser.

– Jag trodde det skulle bli noll noteringar i mina anteckningar. Men det blev tvärtom.

Lastbilschauffören som Anna-Malin Karlsson skriver om i boken En arbetsdag i skriftsamhället är själv medveten om att han skriver mycket, och han skiljer sig på så sätt från de andra. Han har medvetet byggt upp ett kontor i förarhytten.

I alla möjliga skrymslen gömmer sig tankjournaler, fraktsedlar, mappar och pärmar. En del för chaufförens eget bruk, annat för lagerkontoret. Ingen lastbilstillverkare verkar ha en aning eller bry sig om behovet att ha kontoret i bilen, noterar Anna-Malin. Precis som lastbilschauffören skriver och läser undersköterskan och förskolläraren mycket. I deras fall är det för att kommunicera med anhöriga och med varandra, för att skapa trygghet och kontinuitet. För chauffören är det kontoret och han själv som behöver informationen i första hand.

Ingen glassig läsning
En slutsats av projektet är att texter finns överallt men att det i regel är flera olika typer av texter i yrken som har med människor att göra. Kommunikationen utåt är viktig och kräver mycket.

Undersköterskan i boken har en hel flora av texter som hon använder hela tiden. Det är dryckeslistor, medicinlistor, journaler, lappar och dagböcker. Hon läser vad kollegerna skrivit och de läser hennes texter. 

Texterna rör sig aldrig uppåt i organisationen, däremot utåt. Precis som förskolläraren måste hon tänka hur hon formulerar sig, så att det blir etiskt och rättvist.

De som arbetar med ting, som bilar, hus och varor, har oftare texter som berättar att jobbet är gjort och vem som har ansvaret. Snickaren fyller i tidrapporter. Butikbiträdet loggar ut från kassan.

Skönlitteratur inte allt
För Anna-Malin Karlsson är det här med att läsa och skriva något mycket mer än en litterär kanon eller det som skolan lär ut. Det begränsar vår syn och läs- och skrivförmåga, anser hon och hon är delvis kritisk till att skolan är så fast i att läskunnighet är liktydigt med att läsa skönlitteratur. 

Anna-Malins budskap är att läs- och skrivkunnighet är något mer och att skolan måste börja undervisa om det.

– I själva verket ställer arbetslivet krav på olika sätt att läsa och skriva. Berättelser och noveller som barnen skriver i skolan är en genre, de flesta behöver kunna skriva helt andra saker.

Slutsatsen är att allt vi gör med ord och siffror är texter som vi läser och skriver. Varje anteckning på en post-it-lapp, prislappen på ett klädesplagg samt tabellen som ligger till grund för armeringen på ett bygge. Allt ingår i läs- och skrivkunnandet. I Australien har den här synen på läs- och skrivförmåga slagit igenom. Där är ämneslärare ofta också språklärare.

– Att skriva om kemi är något helt annat än att skriva en berättelse. Och att skriva en bra journalanteckning är avancerad skriftanvändning.