Utbildningsminister Lars Leijonborg vill snabbavveckla presstödet. Det innebär att en miljon läsare skulle berövas sin dagliga tidning. Så många läsare har nämligen de tidningar som är beroende av presstöd för sin överlevnad.

Medieminister Lena Adelsohn Liljeroth tar avstånd från Leijonborgs propå. Hon försäkrar att regeringen tänker slå vakt om presstödet.

En försäkran som klingar en smula ihåligt med tanke på att hennes företrädare på eget bevåg och i strid med riksdagens beslut inbjöd EU-kommissionen att överpröva stödet.

Inom en regering finns ofta olika uppfattningar om vilken politik som ska föras. Men sådana meningsskiljaktigheter brukar inte vädras offentligt.

Väljarna är inte intresserade av vad enskilda statsråd tycker
Inför väljarna är regeringen kollektivt ansvarig. Väljarna är inte intresserade av vad enskilda statsråd tycker. De vill veta vad som är regeringens gemensamma uppfattning.

Orsaken till att Lars Leijonborg startar ett öppet gräl med sina regeringskolleger om mediepolitiken är säkert folkpartiets usla opinionssiffror. Genom att profilera det egna partiet tror han sig kunna vinna tillbaka flyktande väljare.

Men det är förmodligen en felspekulation. Den som tar del av folkpartiets medieprogram slås av hur ytligt och oreflekterat det är.
Leijonborg säger att han vill värna radions och televisionens självständighet. Men samtidigt vill han inrätta en kvalitetsfond för radio och tv. Staten ska uppträda som smakdomare som med riktade bidrag ska styra programinnehållet.

Ett annat av Leijonborgs hugskott är att starta en reklamfinansierad radiokanal som ska åläggas att svara för en lika kvalificerad nyhetsrapportering som Sveriges radios ekoredaktion.

Det kan han ju drömma om. Han borde ha frågat sig varför en sådan reklamradiokanal inte finns någon annanstans i världen. Beror det inte på att reklamradio ger små intäkter, men kvalificerad nyhetsrapportering är oerhört dyrbar?

Leijonborg vill också sälja ut Boxer. Vad ska det vara bra för? Boxers uppgift är att till ett lågt pris förse tittarna med mottagningsutrustning som gör att de kan del av TV-utbudet. En utförsäljning till privata ägare kommer utan tvivel att leda till att dessa skor sig ekonomiskt på tittarnas bekostnad.

Leijonborg vill skaffa sig partipolitiska poänger
Mediepolitiken ska värna yttrandefrihet och mångfald i opinionsbildningen. Villkoren för press och etermedier bör vara förutsebara och inte ändras tvärt och plötsligt.

Den borgerliga regeringen har från starten visat att den inte respekterar dessa principer.

Den hann knappt tillträda förrän den aviserade att Sveriges Television och Sveriges Radio skulle få sin avtalsperiod halverad, trots att riksdagen våren 2006 i bred majoritet fastställt villkoren för en ny avtalsperiod.

Lars Leijonborgs vill med sitt mediepolitiska utspel skaffa sig billiga partipolitiska poänger.

Men vad han åstadkommer är misstänksamhet och förvirring. Vad vill egentligen regeringen i mediepolitiken?