DEBATTBOK. Som finländare har jag hittills alltid känt avund inför Sveriges sprakande feministiska debatt, men nu är jag inte så säker längre. Petra Östergren har skrivit en fin, genomtänkt och tillgänglig bok om prostitution och porr. Hon vill rätta till felen i vissa feministers påståenden och skapa en generösare debatt.

Bokens första del visar hur kampen att förbjuda porren bygger på en sexualfientlig tradition, medan andra delen tillämpar i stort sett samma argument på prostitutionsdebatten och låter sexsäljare komma till tals.

Resonemanget är inte nytt, men nyttigt. Lagar ska straffa övergrepp och hjälpa utsatta, inte fördöma andras sexualitet för att den ter sig äcklig. En feminism som vill ifrågasätta har faktiskt en god allierad i porren, som är ”ovanligt variationsrik och normöverskridande när det kom till saker som könsroller, kroppsideal och sexualitet”.

Boken tilltalar, dess mottagande chockerar. Jag har inte tidigare insett hur försåtlig en viss typ av feminism, som Östergren kallar radikalfeminism, kan bli. Radikalfeminismens retorik är krånglig newspeak: Sexköp handlar inte om sex, utan om makt. Underklädsreklamer handlar däremot inte om underkläder, utan om sex. Sexköpslagen handlar inte om moral (eller sex), utan om jämställdhet; osv.

Den dogmatiska radikalfeminismen
Tvärsäkert hittar radikalfeminismen ett enda maktförhållande som genomsyrar allt. Så här har Katrine Kielos nyligen avfärdat Östergrens bok: ”Att mannen för att vara man måste köpa en kvinnokropp mot betalning i någon valuta … är regel, inte undantag. Torsken är inte en utsatt sexuell minoritet utan den sexuella normen i dess renaste form.”

Att Östergren ger flera exempel som inte alls motsvarar den här beskrivningen rubbar inte Kielos övertygelse. Den som innehar den slutgiltiga sanningen vet ju redan på förhand vad ”den sexuella normen” är.

På exakt samma sätt var kapitalistens utsugning av arbetarna ”regeln” i ”sin renaste form” för trettio år sedan, oberoende av vilken händelse man skulle förklara. Att till exempel småföretagare och multinationella arbetsgivare kunde ha olika relationer till sina anställda förnekades som irrelevant. Båda var utsugare!

Med samma logik struntar den radikalfeministiska sexualpolitiken tydligen i dem som inte tycker att torsken är manlighetens väsen.

Till den här jargongen hör vissa termer, vissa idoliserade och okritiskt anammade tänkare, en stark gruppgemenskap som snabbt vänder sig mot förrädare. Tvivlare är i bästa fall ideologiskt vilseledda, i värsta fall fiendens hemliga agenter.

Det är naivt, dogmatiskt och kränkande.

I politisk kritik håller jag alltså med Östergren. Utsatta kvinnor i de rika länderna behöver mera stöd, utsatta kvinnor utanför EU behöver möjligheter att migrera till vettiga jobb. Ingen behöver moralpanik och lagstiftning utgående från vissa – i regel medelklass och gifta – medborgares känslor.

Vi borde tala mera om EUs inverkan på välfärdsstaten och mindre om sexhandel. Inte minst för att det är så lätt att ha bestämda åsikter om den senare.

Kan skammen avskaffas?
Förenklingens lockelse märks ibland också i Porr, horor och feminister. Särskilt i fråga om känslor kan det bli lite snävt. Men så är skam och äckel inga lätta saker.

Östergren använder antropologen Gayle Rubin för att visa hur ”samhället” rangordnar sexuella handlingar. Gift sex hemma är fint, analsex i en park dåligt. Det stämmer, men räcker inte hela vägen.

Varför är vissa stämplar enklare att tvätta bort än andra?

För hundra år sedan var bland annat ogifta mammor, onani och homosexualitet skamliga företeelser. Hundra år senare är de alla mer eller mindre godtagna hos oss, men förbjudna i Saudi-Arabien. Här ser vi hur samhälle och uppfostran kan få attityderna att ändras i grunden.

Men för hundra år sedan var promiskuitet, med eller utan kommers, skamligt, och är det ännu idag. Jag tror inte heller att porr och prostitution någonsin kan bli neutrala och allmänt accepterade fenomen, hur mycket samhället än skulle gå in för det. Orsakerna är evolutionspsykologiska. De flesta av oss blir lätt svartsjuka och de flesta av oss mår i längden psykiskt illa av väldigt många sexpartners. Det här är sexologiska fakta, inte stereotyp ”essentialism”.

Jag tror Östergren misstar sig då hon vill glömma den tjatiga frågan: vill du att din älskade/ditt barn sysslar med sexhandel? Ändå inleds boken så klokt med hur vi borde både vidkännas de egna känslorna och se utöver dem då vi gör sexualpolitik.

Att vissa känslomönster är vanligare än andra betyder inte att majoriteten får förlöjliga och förbjuda minoriteter. Tvärtom behöver de sexuella undantagen och äventyrarna särskilt stor förståelse. Därför är den här boken så angelägen.

Bok: Porr, horor och feminister
Författare: Petra Östergren
Förlag: Natur och Kultur

Anna Rotkirch
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören