MEDIA. Nya numret av Tiden (6/2006) ägnas nästan helt åt mediefrågor, med sikte på framtida mått och steg ”för att se till att den verklighet, ur vilken jämlikhetsidéerna hämtar sin inspiration, beskrivs flitigare och bättre”, som det heter i en översiktsartikel.

De många inläggen vittnar om att det brådskar med mediastrategier, inte minst av omsorg om demokratin. En artikel blottlägger moderaternas planer för public service, en annan föreslår en daglig nättidning ”som ett andningshål och en självständig kraft, som andra medier var tvungna att förhålla sig till”. Bloggandets politiska potential presenteras också.

Journalistik och maktutövning
Samma dag läser jag Anders R Olssons fördystrade bok Lögn, förbannad lögn och journalistik (Natur och Kultur). Den ger ännu en viktig pusselbit. Å ena sidan den galopperande kommersialiseringen av journalistiken, å andra sidan dess inflytande. ”Makt i samhällen som det svenska utövas i allt högre grad via nyhets- och samhällsjournalistiken.”

Men kanske, tänker jag, kanske det inte bara handlar om vad som beskrivs, utan i lika hög grad om tankemönster och retorik: bara alltför sällan får man i samhällsdebatten vara med om att uppleva den känsla av förklaring som filosofen Wittgenstein sammanfattade i sentensen: ”En bild höll oss fångna.”

Vad är en fråga?
Problemet kan diskuteras utifrån en formulering i Bo Bernhardssons inledningsord:

”Visserligen finns det de […] som visat att den borgerliga alliansens perspektiv dominerade i valrörelsen. Men medierna var ungefär i lika hög grad borgerligt ägda och journalisterna lika bra eller dåliga i segervalet 2002 som i årets förlustval. Det är kanske inte så intressant att diskutera utgången av ett enskilt val i ljuset av mediesituationen. Men i ett längre perspektiv bör man grubbla över vad en alltmer kommersiellt styrd journalistik får för återverkningar på politikens villkor överhuvudtaget. På vilka frågor som lyfts fram och vilka värderingar som gynnas? Hur förändras politiken, när journalistiken och medierna förändras?”

Nyckelordet är ”fråga”. Vad är det som gör en fråga till en fråga? Jag tror att det är där som den stora förändringen (eller åtminstone kantringen) skett: det är frågans form som gör den kvalificerad för mediaspridning, inte dess ämne, dess innehåll.

En fråga blir en fråga inte på grund av hur många den berör utan på grund av hur väl den passar in i nyhetsflödet (detta oavsett ägarnas partisympatier).

Utanförskapet
Med ett illusionstrick värdigt en trollkarl lyckades Alliansen lägga beslag på rollen som de som tar ansvar för dem som hamnar utanför välfärdssamhället. Nu när de fått mandat sätter de genast igång att sabotera ännu mer för just dem.

Vår politik skapar nya jobb, sa de. Då hamnar färre mänskor utanför. Underförstått: det är vår politik som bekämpar det Utanförskap som är vars och ens spöke.

Tricket består helt enkelt i att etablera ett enkelt (och osant) orsaksförhållande mellan två ojämförbara storheter: en nationalekonomisk teoribildning och privat otrygghet. Det kan nästan uttryckas i religiösa termer: Tro på marknaden, så beskyddar marknaden dig.

Och detta tricks blev en Fråga därför att berättelsen passade in i nyhetsförmedlingen (inklusive nyhetsinslag, analyser, utfrågningar, valkampanjer). Och därför att ingen kom åt att säga emot.

Bild och motbild
Ideologier är som maktlösa kolosser i dagens propagandasituation, dikterad som den är av snabbhet och förenkling. Kampen måste föras också på en retorisk nivå.

Det handlar om att identifiera de bilder som ligger under förenklingarna, för att därefter ställa upp motbilder. Inte bara tillrättalägganden, utan alternativa förenklingar som tar strid.

I Anders R Olssons tänkvärda bok finns ett resonemang om krigsrapportering, som är direkt tillämpbart även på samspelet mellan politik och journalistik:

”Krigförande militärer, propagandamakare och mediestrateger kan ofta utnyttja det faktum att nyhetsmedia väljer bort det komplicerade och dubbelbottnade därför att en verklighet befolkad av enbart onda, goda och offer är den enda som riktigt passar journalistikens moderna uttrycksformer.”

De två nivåerna
Min uppfordran låter så här: går det inte att hitta alternativa förenklingar, som dels säger emot, dels fungerar som en ingång till kompetenta fakta och analyser?

Ungefär som en slagkraftig hemsida på internet dels har förmågan att bli hittad och ihågkommen, dels länkar vidare till galaxer av information och tänkande.

Det journalistiskt-politiska uppdraget skulle då bli att hitta sammanfattningar som kan mäta sig med de noga utfunderade slagorden från högerns propagandamakare. Och samtidigt kunna underbygga dessa sammanfattningar med siffror och argument och samhällsanalyser.

Ett slags tvåfrontskrig: dels striden om bilden av verkligheten (på en avancerad retorisk nivå), dels det hederliga forskandet och sammanställandet, som återger verkligheten i hela dess komplexitet.

De där två slagfälten behöver inte utesluta varann (då blir resultatet demagogi). De kan samverka.

Exempel på en dålig motbild
Om vi nu backar tillbaka till valet. Alliansen fick oemotsagda hävda att allas liv är otrygga, och att orsaken till det är de svåra villkoren för företagandet.

Då skulle det ha behövts en motbild, en sammanfattning som gjorde klart att det är kapitalismens mekanismer som skapar otryggheten, och att det just därför behövs en stark, skattefinansierad statsförvaltning vars mål och uppdrag är att utjämna orättvisorna.

”Alla ska med!” var säkert ett aktningsvärt försök i den riktningen. Men det bet inte. Förmodligen därför att bilden var för otydlig, och till och med kunde upplevas som lögnaktig av dem som inte är ”med”, eller som fasar för att snart inte längre vara det.

En alternativ motbild?
Uppgiften skulle alltså ha varit att dels blottlägga retoriken i Alliansens grundlägg
ande samhällsanalys, dels ställa upp ett alternativ tillräckligt skarpt för att nå fram ögonblickligen och bli spritt. (Men likväl öppet för att laddas med argument hämtade från en mer komplex verklighetsbeskrivning.)

Den personliga rädslan för utanförskapet måste ingå. Liksom en analys av relationen mellan kapitalismen och politiken i det moderna samhället.

Formmässigt måste bilden vara kort så att den kan nötas in i olika snabba sammanhang, till exempel debatter.

Och om vi ska följa Anders R Olssons recept bör den innehålla onda, goda och offer.

Tänk vidare
Jag har inga färdiga lösningar eller förslag, utan lämnar frågan som julnöt åt läsekretsen, åtföljd av ett ”God helg!” Den strategi jag föreslår kanske är orealistisk, och borde inskränkas till steg 1: att identifiera de rådande bilderna. För att sen bemöta dem med klassiska vänstervapen: kritik, analys, siffror.

Som den franske vetenskapsfilosofen Gaston Bachelard undslipper sig i boken Nejets filosofi: "Om ett sammanhang framstår som enkelt är det med nödvändighet falskt."

John Swedenmark
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören