Kvinnorna som alla pratar om

Inga Erikssons rygg är slut efter nästan 40 år i kommunal tjänst. Försäkringskassan vill pensionera Inga på heltid, men hon säger nej. Jag mår inte bra av att vara hemma hela dagarna , säger hon. I disken får hon hjälp av kollegan Eva Bauer. Foto: Anders Wiklund.

AVTAL 2007. Hey baberiba, vilken god mat, utbrister barnen i matsalskön. Penne pasta med cajun queen-sås. Mums.

Hjälmstaskolan i Vallentuna norr om Stockholm har lunchrast. Det ryker ur bleck och kantiner. Maten är hemlagad och kommer direkt från grytorna i köket. Kokerskan Lisa Johansson går med jämna mellanrum ut i serveringen och ser om hon ska koka mer pasta. Den enorma grytan i köket står beredd. När pastan är färdig tömmer Lisa det kokande vattnet i en brunn på golvet.

– Än är det ingen som bränt sig, konstaterar hon medan vattenångan från taket droppar ner i ansiktet.

Många barn tar om, andra kommer tillbaka två gånger och äter under lunchrasten. Maten brukar ändå räcka och det blir lite över ibland. Barnen får ta så mycket de vill, ju färre förbud desto bättre sköter de sig, tycker Lisa Johansson. En regel om max fem pannkakor lockar bara till att försöka äta 25. Det brukar jämna ut sig.

Grisigt jobb
En del elever skrapar ner nästan hela sin portion i sopsäcken invid diskrummet. Ibland åker bestick och glas med ner och skolmåltidsbiträdet Inga Eriksson stoppar frankt ner handen bland matresterna, rotar runt och plockar upp det slängda. Kollegan Eva Bauer grimaserar. Inga tvättar av sig med ett stort leende på läpparna.

– En del lite större barn slänger medvetet, säger hon. Det är tråkigt. Soporna ska till kompostering och bli jord. Det är klart att vi inte ska skicka med metall och glas.

Inga blir lite sur när hon tänker på det. Å andra sidan älskar hon eleverna och tar tacksamt emot den hjälp hon får av dem. Nästan alla årskurser, från förskoleklass till åttan, har kökstjänst minst en gång per termin. I dag hjälper Johan Blad i åttan till i disken. Det är andra dagen i rad. Han sköljer med van hand de smutsiga tallrikarna, föser in dem i diskmaskinen och gör rent efter sig. När kompisen Rasmus Nordström lyfter den tunga besticklådan glider den honom så när ur händerna. Med en snabb handrörelse är den på rätt köl igen. Rasmus och Johan ler och fixar med sina förkläden.

Lång meny
Arbetsdagen i skolrestaurang Regnbågen, som Hjälmstaskolans matsal heter, börjar klockan sju. Då är Lisa Johansson och kökschefen Erika Augustsson på plats och börjar laga dagens mat. Det är en huvudrätt plus en massa specialkost. Veganer, vegetarianer, glutenfritt, minus mjölk och laktos, fläsk, tomat, citrus eller nöt. Alla ska ha sitt.

Lena Grönborg tar hand om salladen, som hon anpassar till huvudrättens färg och smak. Varje dag serverar hon en bönsallad och något vitaminrikt. Plus två andra sallader. Klockan halv tio är de full styrka, fem alla dagar utom tisdagar när det kommer matleveranser.

Köket här serverar 400 personer på skolan, plus 200 barn och anställda på förskolor och skolor runt omkring. Lisa och Erika i köket tar även emot beställningar från kommunens olika förvaltningar och nämnder. Så här dagen före Lucia, när LO-Tidningen är på besök, förbereds julmaten för resten av veckan. Erika plockar skinkor ur ugnen, Lisa blandar rödbetssallad.

I slutet av veckan har kostenheten sin egen personalfest – men det blir ingen julmat. Det är jag verkligen trött på, säger Lisa med ett skratt. Lagom till kvart i elva måste allt vara klart, då kommer de första hungriga barnen. I dag väller det in barn strax före tolv och plötsligt fattas glas, bestick och mat. Det ropas och hämtas, från köket, från disken. En halvtimme senare pustar Gunilla Jansson ut. Hon lyckas behålla lugnet även i den värsta stormen.

Pausen blir kontrast
Tjugo över tolv är det lugnt i matsalen och skolrestaurangpersonalen sitter ner och vilar benen en stund, de äter och tar en kopp kaffe. Lisa Johansson har med sig en kladdkaka med aprikos och valnötter. Chokladen smälter ner i tallriken medan vi pratar. Kaffet kallnar.

Pausen ger oss tid att prata allvar, tala om arbetets villkor, om den kommande avtalsrörelsen, om krav och förväntningar. Det är ju Lisa, Erika, Lena, Eva, Inga och Gunilla det handlar om: LO-samordningen, kvinnopotten och solidariteten. Det är därför vi är här. För att lyfta fram kvinnorna, de som ska ha mer den här gången.

– Det är verkligen vår tur, säger tjejerna med en mun. Den där kvinnopotten måste ju ge något resultat.

Kraven på restaurang Regnbågen är mycket konkreta. Högre lön, med minst tusen kronor i månaden, och heltid till den som så önskar. Svårare än så är det inte. Kommunals sektionsordförande i Vallentuna Ingrid Karlsson, som anslutit och fikar tillsammans med köksgänget, lägger fram tanken att lägstalönen borde vara minst 18.000 kronor i månaden. Ingen protesterar.

Erika Augustsson är kökschef. Hon har arbetat i 25 år med skolmat och talar helst av allt om behovet av att höja statusen på jobbet. Och för det krävs det som alla är ense om: högre löner, bättre löneutveckling och rätt att jobba heltid. Lisa Johansson säger att de gamla generationerna kvinnor, varav många går i pension inom en tioårsperiod, ofta valt att arbeta korta dagar för barnens skull. När barnen är utflugna har de inte orkat gå upp i tid, de är helt enkelt utslitna. Lisa lämnade resebranschen för att hinna med hemarbete och få nära till jobbet.

– Men unga accepterar inte det. De vill klara sig själva, slippa leva på sin partner.

Saknar barnen
Alla här gillar sitt jobb och de tycker att barnen är det bästa med yrket. Lisa och Erika i köket ser förstås inte så mycket
av barnen, men de suger till sig allt beröm de får. Och det händer ofta. Gunilla och Eva, som tillsammans med Inga sköter matsal, servering och disk, valde jobbet för kontakten med barnen, och de är ledsna över att de inte längre hinner med.

– För tjugo år sedan var vi tio, berättar Gunilla Jansson, för tio år sen sju. I dag är vi fem.

Alla håller med om att det blivit tuffare. Färre barn äter i matsalen jämfört med förr, men behovet av kontakt finns kvar.  Skolmåltiden i Vallentuna är en egen enhet så mat och personal konkurrerar inte med skolböcker och annat i skolans budget. Det känns bra, tycker personalen. Men det ger inga lönelyft direkt.

Lönerna ligger mellan 15.500 och drygt 21.000 för heltid. Högst har kökschefen, som har personalansvaret. Lägst ligger Gunilla, som arbetat 20 år i skolan, och Inga som varit anställd i kommunen sedan 1969. Alla utom Lisa Johansson och Erika Augustsson har uppehållstjänster (med ledigt på loven) på deltid.

Mindre skala
Lönespannet i köket är betydligt lägre än för exempelvis kommunens vaktmästare, som har mellan 18.000 och 22.000. Kanske beror det på att de är män, som syns och hörs mer. Kvinnorna i Kommunal har försökt göra sig hörda, särskilt under strejken 2003. Men det räckte inte. Tjejerna i Vallentuna skakar på sina huvuden:

– Vi måste ta för oss mer. Inte vara så försiktiga. Vi ställer alltid upp för barnen, det måste vi, men vad har vi för det egentligen?

Att personalen på Hjälmstaskolan åtminstone gjort sig synlig märks när rektorn knackar på i fikarummet. Han får veta att de har möte och att han får återkomma. En timme senare ställs rektorns fråga av en annan:

– Kan ni ordna tårta till 40 personer nästa vecka?

– Ja, det går fint, säger Lisa Johansson, vi har färdiga bottnar.

FAKTA: Vallentunaköket
Kostenheten i Vallentuna kommun har 48 anställda. De flesta har deltidstjänster med uppehåll för lov och andra ledigheter. Skolmåltidsbiträdena Inga Eriksson och Gunilla Jansson tjänar 15.800 kronor, Eva Bauer 16.000, Lena Grönborg 17.000. Lisa Johansson är kokerska och tjänar 18.500. Kökschefen Erika Augustsson har en lön på 21.250 kr.

Eftersom de flesta arbetar deltid, mellan 10 och 30 timmar per vecka, blir den faktiska inkomsten betydligt lägre. I genomsnitt tjänar landets 17.200 skolmåltidsbiträden 16.700 kronor per månad (om de jobbar heltid). De 7.900 kokerskorna har heltidslönen17.800 kronor per månad i snitt. Arbetstiden är 74 respektive 84 procent av en heltid.

Läs också: nästa del i reportagen från Vallentuna "Besvikelse efter Kommunals bud"